Little Nightmares III är mer transportsträcka än skräck

Det har blivit dags för en ny omgång små mardrömmar. Tarsier har lämnat över stafettpinnen till Supermassive Games som försökt förvalta arvet. En viktig skillnad gör tyvärr att Little Nightmares III inte kan konkurrera med föregångarna.

Precis som tidigare vaknar vi upp i en ogästvänlig miljö utan att veta varför. Vi vet bara att vi måste ta oss därifrån. På något sätt. Precis som i det andra spelet är det två karaktärer som samarbetar utifrån sina olika förutsättningar i Little Nightmares III. Low har en pilbåge som används för att skjuta ned lådor och trycka på knappar medan Alone har en skiftnyckel som inte bara kan användas som verktyg utan också som vapen.

Väldigt bekant

Samarbete är nödvändigt för att öppna dörrar, nå plattformar och lösa pussel men också i det fåtal strider som finns i spelets fyra världar. Low och Alone kompletterar varandra bra och det uppstår en rar kemi dem emellan. Det är däremot obegripligt varför utvecklarna har uteslutit möjligheten till lokal co-op. Det fungerar bara online.

Det går inte att komma ifrån känslan att jag sett allt detta förut. Två gånger, dessutom. Mycket är sig likt. Miljöerna känns väldigt bekanta. Fienderna är nya men bär ändå drag av figurer från de tidigare spelen.

Det råder ingen tvekan om att detta är Little Nightmares. Ändå är känslan att något saknas. Något avgörande. Jag spelar och klurar på vad det kan vara. Allt finns ju här. Eller? Efter någon timme trillar polletten ned med en duns i mitt huvud.

Utsattheten är borta

De två första spelen handlade om överlevnad (arbetstiteln för det första spelet var till och med Hunger). Allt du såg ville och kunde döda dig. Oavsett om det handlade om skräckversioner av kockarna Werner & Werner i det första spelet eller strikta lärarinnor i det andra var allt där ute en potentiell livsfara. Jag kände mig liten och sårbar, utlämnad som ett barn i mörkret.

Så är det inte i Little Nightmares III. De figurer vi passerar används snarare som bakgrundsrekvisita. De bryr sig inte om Low och Alone ett dugg, och jag passerar helt obemärkt. Detta är ingen liten förändring. Visst finns det en del fiender här, men de dyker upp vid bestämda tillfällen, oftast i jaktsekvenser. Det innebär att vi ägnar det mesta av tiden åt att springa, klättra och lösa enklare pussel tämligen oberörda av vad som sker i omgivningen. Detta tar helt bort känslan av utsatthet som präglade de två första spelen. Det blir helt enkelt aldrig särskilt spännande eller engagerande.

Dessvärre är svagheterna från de föregående spelen kvar. Kontrollen är fortfarande inte så responsiv som jag skulle önska, och Little Nightmares III dras av för mycket trial and error. Man måste helt enkelt dö ibland för att lista ut lösningen. Supermassive har alltså plockat bort det som gjorde Little Nightmares så speciellt men behållit svagheterna.

En ficklampa är bara en ficklampa

Under spelets första hälft har de små vännerna tillgång till ett paraply som kan användas för att färdas i luftströmmar och dämpa fall från hög höjd. Det är ett kul tillskott. Detta byts sedan ut mot en ficklampa, och jag väntar på att se på vilket smart sätt den kommer användas. Det sker aldrig.

I Little Nightmares II fick vi en nervkrasande sekvens i sjukhuset där patienter rörde sig i mörkret och endast kunde stoppas av ficklampans sken. Det resulterade i en spännande jakt som gick ut på att växelvis springa, vända och lysa. Här finns ingen liknande utmaning. Detta är ett exempel av många på att utvecklarna saknar Tarsiers talang när det kommer till att skapa spännande speldesign. Allt i Little Nightmares III känns slätstruket. Det du ser är precis vad det verkar vara.

En transportsträcka

Spelet tar cirka fem timmar att springa igenom. För springer gör jag. Jag stannar inte och tar in atmosfären. Jag utforskar inte. Jag springer, klättrar uppför otaliga stegar och hukar mig igenom oräkneliga tunnlar. Allt för att komma framåt, framåt, till slutet. Rum efter rum. Det är i hög grad en transportsträcka.

Som ett fan av de två föregående spelen kan jag inte kalla Little Nightmares III för annat än en stor besvikelse. När spelet utannonserades undrade jag hur de skulle kunna göra konceptet spännande en tredje gång. En ny utvecklare innebar en möjlighet att göra något nytt. Dessvärre visar Supermassive Games att de inte har förstått vad som gjorde originalet så bra. Möjligen har utgivaren Bandai Namco tvingat dem att göra spelet mindre läskigt och mer lättsmält, men oaktat detta saknar jag genomgående smart speldesign här.

Slutresultatet är ett spel som är Little Nightmares på ytan men som saknar de ingredienser som gjorde att Tarsiers verk kändes lite unika. Det är ett skal som visserligen är fint att titta på men inte alls engagerande att spela.

Lanseringsdatum: 10 oktober 2025
Spelat på: Xbox Series X
Övriga format: PC, PS4, PS5, Xbox One, Switch, Switch 2

Det låter ju inte bra. Visserligen har det sett väldigt bekant ut, men jag har ändå förhoppningar på Reanimal. Ett Little Nightmares 4 med nytt namn är väl inget som någon efterfrågar.

Limbo och Inside (i synnerhet det sistnämnda) har i mina ögon alltid varit på en annan nivå än Little Nightmares. Men jag gillade det första LN, och även tvåan hade sina stunder.

Inget co-op i soffan är verkligen ett märkligt beslut. Det, och mer spännande gameplay, hade kunnat lyfta LN3 ett snäpp.

Jo, LN2 var en väldigt försiktig uppföljare som gjorde allting en gång till, i princip. Men så hade vi sjukhuset som verkligen stod ut. Det är nog det enda jag verkligen minns från LN2. Ingenting kommer i närheten av detta i LN3.