Skräckspel är egentligen ett väldigt platt begrepp. Ett som för tankarna till billiga jumpscares, där äckligast monster vinner. Vi som har en dragning till skräck vet dock vilken avgrund genren kan öppna. Ner i mörkret. In i ångest, självhat och tankar som känns omöjliga att tänka. Skräck som inte bara chockar utan långsamt låter klorna riva upp huden.
Ritsch, ratsch. Den bästa skräcken är hudlös. Den drabbar och stannar kvar. Silent Hill f är inget klockrent spel men lyckas i gengäld öppna skräckens dammportar.
"Inget klockrent spel men lyckas i gengäld öppna skräckens dammportar"
Så nej, jag skriker inte som en liten flicka. Däremot känner jag mig som en tonårstjej någonstans på den japanska landsbygden under 1960-talet. Med allt vad det innebär. En fars tyranni, en mors undfallenhet och en syster som alltid är där – tills hon inte är det. Det finns förväntningar från ett helt samhälle på Hinako. Hur hon ska vara, och kanske ännu mer den hon absolut inte får vara. Det är en premiss som väcker både tankar och frågor. Och känslor som jag inte är van vid men som klär perfekt i Silent Hill-skrud.
Striderna är klumpiga och onödigt tillkrånglade.
Hinako är fjärran från klassiska spelhjältar.
60-talets Japan är en annorlunda fond för Silent Hill – och spel överlag.
Det blir blodmos till middag.
Hallå?
Jag får finna mig i att överbevisas, ännu en gång. När Konami klargjorde att de skulle skaka liv i Silent Hill-kadavret gick en kall kår längs ryggen. En remake av Silent Hill 2? Skräckens heligaste (men oheligaste) graal? Hädelse! Men resultatet: en formidabel succé. Men okej, ett helt nytt spel från en studio som portat en del spel och gett oss Resident Evil Re:Verse..? Nej, ärligt talat trodde jag att nästa bra Silent Hill skulle bli originalremaken från Bloober.
Istället får jag konstatera mitt skägg i brevlådan. Jag älskar att ha fel när det blir bra.
Jag tycker mycket om Silent Hill f. Det är ingen förbehållslös kärlek, utan snarare en som påminner mig om det missförstådda Silent Hill 4: The Room. Ett spel som inte alltid lyckades med själva spelbiten, men vars upplevelse bet sig fast. Som rev sig in. Ritsch, ratsch.
En morgon stormar Hinako ut ur huset. Arg och besviken. Känslor hon är van vid. Men detta ska inte bli någon vanlig dag för Hinako och hennes tre vänner. Den annars sömniga lilla staden är snarare död och en tjock dimma har dragit in. I dess kölvattnet slår blodröda blommor ut, blodiga klumpar pulserar. Mannekänger med knivar vandrar omkring och monster med tusen ansikten (möjligen lätt överdrift) kräker ur sig syra och skriker så att Hinako tappar fotfästet.
Det är värt att understryka två saker att ta med sig genom inledningen: första timmen är inte bra, men är också spelets sämsta. Jag går och går. Bankar på en fiende med ett järnrör. Går lite till. Silent Hill f gör vad det kan för att jag ska vända i dörren, men jag fortsätter. Lova att du gör det också. Snart dras Hinako i en parallell värld som är något annat än det rostbruna mörkret vi såg i gamla Silent Hill-titlar. Insatserna blir högre och jag är fast.
Det är inte lika direkt som tidigare delar. Hinakos "varför" är inte så tydligt som Harry Masons och James Sunderlands. En försvunnen dotter respektive ett brev från din döda hustru är trots allt ting som är svåra att värja sig mot. Silent Hill f är mer gåtfullt. Nyfikenheten väcks men ibland vet jag inte vad jag strävar mot. Jag saknar ett enkelt "varför" som i tidigare spel blev en katalysator till tanken vad i helvete är det som försiggår?
"Den annars sömniga lilla staden är snarare död, och en tjock dimma har dragit in"
Också utforskandet har svårt att fästa. Känslan av korridor är svår att skaka av sig. Silent Hill f äger rum i en småstad men den känns som en raksträcka. Jag vill gå vilse. Vill överrumplas. Fiendefaunan är förvisso grotesk men inte särskilt ombytlig. Större huvudvärk är dock hur Hinako handskas med järnrör, släggor och yxor. Det blir lite för mycket "spel" över holmgångarna. En stamina- och sanity-mätare att hålla koll på, kontringar och perfekta undanmanövrar. Det krånglas till i onödan. Ge mig ett järnrör och jag är nöjd. Nu förväntas jag vara fingerfärdig med de klumpiga striderna, och det är definitivt inte varför jag är här. Jag gläds åt ett, ehum, "verktyg" en bit in som hjälper till (mer säger jag inte). Men riktigt bra blir striderna aldrig.
En lampa. Det finns inte många sådana.
Järnrören och de andra tillhyggena slits, men nya finns här och var.
Striderna är sådär, men fiendedesignen övertygar desto mer.
Skräcken bryts av med pussel och gåtor.
Game over.
Vad som är symptomatiskt är att upplevelsen alltid trumfar spelet, och att det senare ibland står i vägen. Synd, men det förtar inte den gärning som finns bortom dimman och i den blodröda floran. Jag tänker inte låtsas att jag förstår allt men trots att jag famlar vill jag vidare. Har sett ett slut. Det finns fem. Jag vill dryfta alla frågetecken. Alla utropstecken. Ibland har jag suttit och bara tagit in vad som sker på skärmen. Vämjeligt. Vackert.
Jag är rädd för att vända blad men Silent Hill f är en bok som jag ändå inte kan lägga ner.
"Jag är rädd för att vända blad men Silent Hill f är en bok som jag ändå inte kan lägga ner"
Inte heller kan jag sluta titta på det. Även om det är djupet som drar ner mig finns det mycket på ytan som imponerar. Silent Hill f är en visuell karamell. Tekniskt kunnande möter smakfullhet. Porlande bäckar rinner genom staden och ljus dansar genom smutsig päls. 60-talets Japan är en märkvärdig skådeplats, men den som kan sitt Silent Hill vet förstås att märkvärdigheter hör serien till.
Så samtidigt som Silent Hill f sticker ut är det ett Silent Hill. En hemkomst. Spelet slår ibland krokben för upplevelsen och bitvis saknas ett fyrbåk i dimman. Men jag är fast och dras djupare in. Jag kan inte vända bort blicken förrän det är slut – och jag har fyra slut kvar.
Fotnot: Avser versionen till PS5 (Pro). Silent Hill f är även till pc och Xbox Series X|S.
