Eternal Darkness är annorlunda men inte fantastiskt

12 timmar. 12 karaktärer i en historisk odyssé. Eternal Darkness: Sanity’s Requiem är en resa späckad med magi, död, obehag och grafik från förra årtusendet.

Sitt gulliga yttre till trots hade Gamecube ett respektabelt utbud av skräcktitlar. Capcoms deal med Nintendo garanterade flera nya Resident Evil och en fantastisk remake av originalet. Men det stannade inte där. Eternal Darkness: Sanity’s Requiem började på Nintendo 64 och slutade som det märkvärdigaste av alla skräckspel till Nintendos kub.

Titeln säger något. Detta är nämligen ett skräckspel där spelaren har mer än bara en livmätare. Lika viktigt som det fysiska tillståndet är det mentala. Men vi kommer till det.

Alexandra Roivas får ett obehagligt samtal. Hennes enda levande släkting är död. Brutalt mördad, dessutom. När polisens utredning står och stampar bestämmer sig Alex för att utforska fastigheten på egen hand. Här tar ett minst sagt omvälvande äventyr som spänner över tvåtusen år sin början.

Hallucinationer

Eternal Darkness börjar som ett klassiskt survival horror. Silicon Knights gör mycket för att skrämma oss och få oss att sitta på helspänn när vi börjar utforska huset. Det är oförklarliga knackningar och fotsteg när ingen är närvarande, det är obehagliga röster, statyer som följer en med blicken när man går förbi och, visst, ett och annat jump scare också.

Snart blir det uppenbart att detta är något annat än vi är vana vid. Upplägget är annorlunda än i många andra klassiska spel i genren. Till att börja med växlar vi mellan ett dussin olika karaktärer. Alex är en sorts huvudkaraktär som vi ständigt återvänder till, men efter korta sejourer i släktens slott färdas vi bakåt i tiden igen. Samtliga berättelser vävs stegvis ihop på ett hyggligt vis.

Något annat som sticker ut är spelets fokus på karaktärens mentala tillstånd. Vi behöver göra allt för att behålla förståndet. När sanity-mätaren sjunker ökar karaktärens visuella och auditiva hallucinationer som ångestskrik, galna skratt och en förändrad självbild. Även kontrollen påverkas ibland, vilket är ett effektivt och väldigt konkret sätt att bråka med spelaren.

Pretentiöst narrativ

Styrkan i Eternal Darkness ligger utan tvivel i dess för tiden annorlunda grepp att busa med spelarens sinne. Sättet som karaktären förändras, hur oväntade saker dyker upp som om något var fel när det inte är det eller hur kontrollen plötsligt spegelvänds, är underhållande sätt att leka med spelarens perception.

Jag har överlag lite svårt för det pompösa och pretentiösa narrativet. Spelet inleds med ett citat av Edgar Allan Poe, och det är i sig inget problem. Men det sätter tonen för var Silicon Knights vill placera sig i skräckhistorien, och riktigt så briljanta är de inte. Stilistiskt är Eternal Darkness aldrig något mästerverk, så den högfärdiga tonen hade jag kunnat vara utan.

Striderna är frekventa men erbjuder ingen positiv utmaning. När jag dör är det ofta till följd av ett klumpigt stridssystem, vilket leder till viss frustration. Karaktärerna har tillgång till olika vapen och alla är inte lika flinka på att svinga en sabel som den andre. De större fienderna kan bli lite besvärande när karaktären är allt annat än smidig i rörelserna och kameran ger dålig överblick. Att vara i ständig rörelse är ett tips för att överleva.

Tandblekning var poppis redan på romartiden.

Mer udda än väntat

Viktigare än att svinga ett svärd är att behärska de magier som styr mycket av det som händer. Vi plockar på oss runor, sätter ihop kombinationer som ger magier både för att besegra fiender, hela karaktären och öppna dolda passager. Magierna är en sorts grundbult i Eternal Darkness, och jag hade önskat att användningen av dem var lite mer uppenbar. Jag fick ofta prova mig fram tills jag hittade rätt. Men när jag väl får till det är det tillfredsställande och ganska underhållande.

Eternal Darkness är lite mer udda än jag hade trott. Det är verkligen något helt annat än Resident Evil eller Alone in the Dark. Likheterna är faktiskt väldigt få, även om spelet delvis utspelas i ett slott. Det har åldrats en del, och grafiskt var det inte vackert ens för 20 år sedan. Grundstenarna är emellertid så pass solida att de håller hela bygget uppe fortfarande. Åtminstone hyggligt. Det finns en del frustrerande inslag här, där striderna onekligen är ett av dem, men inget som sänker hela upplevelsen.

Jag skulle inte säga att jag föredrar Eternal Darkness framför Resident Evil, Silent Hill eller Alone in the Dark. Det är lite för spretigt och miljöerna är inte jätteimponerande. Lyckligtvis måste vi inte välja, och detta är som sagt så pass annorlunda att jämförelser med genrens giganter blir lite skeva. Eternal Darkness är absolut inte identitetslöst. Tvärtom försöker Silicon Knights göra något eget här, och det fungerar. Det är bara inte så fantastiskt som jag hade fått intryck av.

Så är det oftast när så många år har gått, förstås. Jag minns dock att detta fick väldigt högt betyg i Super PLAY (9/10) så jag tänkte att det kanske hade något. Möjligen har bara tiden sprungit ifrån detta lite för mycket. En ganska solid upplevelse överlag, dock.