Dispatch - Arvtagare till Telltales början?

Vad ska en hjälte utan krafter göra när han har förlorat den enda kraft han har? I Dispatchs fall väljer hjälten att vara ingen men samtidigt någon. Robert Robertsson blir en i kulisserna som sänder ut hjältarna när folket behöver dem, en ”avsändare”.

Ja, det låter inte lika bra på svenska men vi får acceptera att svenskan avdramatiserar engelskan i detta. I Dispatch följer vi Mecha Man, en hjälte utan superkrafter á la Iron Man, som försöker fånga Shroud, en superskurk som han fängslatin själv en gång tidigare men har mycket mer historia med. Vi börjar mitt i en berättelse, ingen ursprungshistoria, inget om vem Mecha Man egentligen är. Faktiskt i början verkar vi mer som inte en hjälte utan en ”vigilante” eller gråzons hjälte som jag väljer att kalla det. Mech Man förhör en skurk i en dåligt belyst lägenhet med skämt och allvar. Det första viktiga valet ges till oss också här innan vi sätter efter Shroud.

Typiskt för just Telltale formatet, där som jag förstår utvecklarna kommer ifrån, är dessa val som spelaren och därmed Mecha Man gör och "XX kommer minnas detta"-citatet. Vi vet inte hur dessa val får sin gång förrän senare, det kan vara redan i samma episod eller långt fram i tiden. Detta vet jag att jag gillade när jag för första gången körde The Wolf Among Us Telltale serien på Xbox 360, du gjorde något och valet påverkade i framtiden. Jag kände dock att jag ville veta i förväg vad som hände om jag valde som jag gjorde; för om jag gjorde X eller Y eller Z, vad ändrad det för huvudkaraktären eller andra karaktärer?

Hur som helst, vart var vi med storyn? Mecha Man förlorar mot Shourd, ingen spoiler då vi redan sett detta utifrån trailern för spelet och agerar som en premiss för spelet och titeln: Pivot. Dräkten som Mecha Man använt blir total förstörd och Mecha Man tvingas avsluta sin karriär. Fast inte, Mecha Man ger sig in på att ändå återuppta hjältelivet och det är tack vare hjälpen han får av SDN, Superhero Dispatch Network, som han rekryteras av genom Blazer Blonde, en hjältinna med superkrafter som flyga och superstyrka (vad vi sett). Hon blir också Mecha Mans chef framöver. Första avsnittet avslutas med en introduktion till hur själva spelets speldel hanteras. Slutet, i klassisk Telltale anda, visar spelarens olika val jämfört med andra spelares.

Att se resultatet av sina val blir viktigt också även i det korta loppet. Jag fick se detta i två tillfällen (som jag inte kan nämna på grund utav spoilers…) och jag kunde känna att det var häftigt och roande. Jag spelar väldigt säkert själv vanligtvis men när spelaren och Mecha Man ska göra valen får vi inte den tid att fundera. Alla beslut gör att spelaren måste debattera snabbt med sig själv för vad de vill säga/göra. Vill jag kyssa Blazer Blonde när vi sitter på skylten efter några drinkar och ser över staden? Jag har ungefär femton sekunder på mig att tänka ut detta, men i en situation (igen spoiler fritt) har du 5 sekunder eller mindre och de går väldigt snabbt när du sitter med actionscenen framför dig.

Dock är jag osäker till att kalla det spel helt och hållet. Valen som är nyckeln och huvudtemat för speltypen är få, inte som i (vad jag minns) The Wolf Among Us och Telltale spelen, som kom ut vid deras topp där vi hade många fler val i ett avsnitt. Vi har inga öppna gångsekvenser eller se runt på platser Mecha Man besöker. Det är som en "Chose your own adventure"-bok med förbestämda val men allt tydligare än hur det framgått i tidigare liknande spel. Det utspelar sig en interaktiv tv-serie och inte ett "spel" i sig.

Det är det jag också måste komma till. Spelet släpps episodvist, de första två avsnitten kan du spela idag, nästa två släpps veckan efter, sedan nästa två, därefter nästa två och slutligen de två sista; detta lämnar oss spelare med totalt åtta avsnitt släppta över fyra veckor. Inget fel finns med att göra detta, ärligt talat välkomnar jag alternativet för mig som annars känner att jag inte hinner spela igenom ett helt spel på 40 timmar för att klara det. Men jag förväntade mig mer än 60 minuter per episod. Totalt skulle jag säga att spelat kommer landa på ca tio timmar i slutändan beroende på hur de lägger upp avsnitten. Detta är lagom för många, inklusive mig, men samtidigt lämnar jag första och andra avsnittet med tankarna "Men vart är resten? Var är valen som ska ha påverkan? Fanns det inte mer att göra?".

Den sista känslan är vad som gnager mig. "Fanns det inte mer att göra?" är nog något som ingen spelutvecklare vill höra. Spelloppen, själva Dispatch delen är kort jämfört med spelfilmen som körs och än så länge är det separerat till ett tillfälle per avsnitt. Det kanske finns fler i nästa och vad som kommer att komma, det är för tidigt för att säga något definitivt.

Avsnitt två inleder och utspelar sig med första dagen på jobbet för Robert Robertsson, Mecha Mans egentliga identitet. Om du spelat demon har du (en mindre spoiler här) spelat halva dagen redan. Vi träffar två andra viktiga karaktärer som inte är en del av teamet, Roy som känner till Roberts hemliga identitet och ska hjälpa honom med hans dräkt, samt Chase, före detta superhjälten Track Star som åldrats 50 gånger snabbare på grund av sin superhastighet och är en gammal vän till Robert. Robert och spelaren möter också sitt team, the Z-team, en grupp superskurkar omvända till superhjälte noviser. Tillsammans med Robert kastas även spelaren in i spelets grundläggande speldel, själva Dispatch. Den andra episoden lider av att den känns kort då det hela utspelar sig över denna första dag, därav namnet Onboard.

Vad är "speldelen" för Dispatch då? Som titeln lyder är det spelaren, Robert, som agerar likt en 112-operatör och sänder ut hjältarna till olika jobb, från bränder och skurkar till att hjälpa damer över gatan och barn med ballonger. Alla hjältar har fem attribut de är olika duktiga i och därmed platsar i olika uppdrag bättre än andra. Sonar, som är en fladdermus-människa, har intelligent och karismatisk och syftar därför bättre på den typen av uppdrag. Dessa attribut går att uppgradera under tiden som hjältarna får erfarenhet. Varje hjälte har också hemliga "förmågor" som förbättrar deras resultat för uppdragen, eller försämrar hjältarna i visa fall. Sonar till exempel förvandlas mellan sin vardagliga form en fladdermusform, båda med olika fördelar och nackdelar.

Dispatch delen har också ett minigame där Robert hjälper hjältarna genom att hacka system för olika ändamål. Exemplet från demon är när det sker ett museum inbrott och Robert sätter igång skalskyddet för att skydda föremålen efter att det slagits ut av skurkarna. Denna del går på tid i de fyra-fem fall jag fick gå igenom i de två första avsnitten. Det är ett avbrott som jag välkomnar för att skapa lite mer spel i själva… ja, spelet.

Ad Hoc, företaget som gjort detta komedi- och actiondramaspel, är på god väg att göra ett bra spel. Samtidigt har jag svårt att kalla detta ett spel. Mycket av min tid var mer interaktiv film. Åtminstone fick jag den känslan. Storyn är bra, jag är investerad i den och tycker om den person Robert är i hans något mörka "down on his luck" karaktär han är på grund av omständigheterna. Karaktärerna runt om är också underhållande, udda och jag vill lära känna dem mer, vilket utlovas inför episod tre och fyra. Komedin är slående roligt så jag skrattar flera gånger och man får se spelet som det annonserade arbetsplatskomedin det är. Jag ser ljusglimtarna mellan de något svagare inslagen, vilket här är speldelen i mina ögon.

Jag är dock för kritisk också. Jag ställer spelet mot Telltales ursprungsspel som definierade denna genre (vad jag vet). Speldelen i dem var dock rikare med öppna områden där spelaren undersökte, samlade och pratade med karaktärerna. Actionsekvenserna var skarpa för både Dispatch och Wolf Among Us, även om Telltale spelet har sin fördel på grund utav att det kändes mer som "spel" än vad Dispatch just nu ger oss. Jag tror det kommer komma mer av dem actionsekvenser vi ser i första episoden (igen, vill inget säga på grund av spoilers). Jag förväntar mig mer av det även om Robert just nu inte är i stridstillstånd. För dem som skulle vilja stänga av dem finns också möjligheten i inställningarna, vilket är en bra anpassning tillsammans med alla former av färgblindhets- och undertextinställningar.

Slutligen; Dispatch börjar med en bra start i de två första episoderna. När fyra till har kommit kan jag ge ett mer definitivt svar om spelet i sig. Just nu är det mer interaktiv film för min del, vilket är både svaghet och styrka. Jag hade önskat fler val, mer spelarinput och överlag mer i varje episod. 60 minuter är både lagom men kort för ett sådant här spel. Samtidigt är ju dagens tv-serier därute inte längre heller, så kanske Ad Hoc är något på spåren?