Josef Fares gör inte bara spel – han bygger minnen (recension av alla Fares-spel!)

Jag kan verkligen föreställa mig hur Josef Fares ser tillbaka på de spel han har utvecklat – nöjd och belåten. Så nöjd att det nästan pyser ur snoken, ett pipande och tjutande ljud. Som om den spelar en egen melodi, blir ett instrument. En fanfar, eller två. Ja, då är man riktigt tillfreds om ens näsa ska börja spela en låt. Och jag förstår honom helt och hållet.

Kanske är det något som liknar en "turnäsa" – som Nilsson-näsan från Utvandrarna, alltid på jakt efter medvind. En näsa med känsla för läget.

...

Vad är det jag pratar om? Här är mina upplevelser av Josef Fares spel!

A Way Out var starten för mig och min flintskalliga bror, ett filmiskt spel genom fängelser, skogar och minnesvärda uppgörelser. Vi fick smyga, skjuta och tortera (!) oss igenom spelet. Slutet pratar vi fortfarande om, hur det kom som en typisk poäng i en film, men som vi inte upplevt i ett spel. Inte på det här sättet. Fares lyckades ta den där regissörsinstinkten och översätta den till ett moment där vi inte bara såg poängen i historien – vi levde den. Vi fick spela själva twisten, på ett sätt som gjorde att vi båda tappade hakan. Det slutade med att brorsan skrek på mig, då jag varit “falsk”, jag tror vi nästan blev osams, haha (ni som spelat förstår).
Vi blev fast, och det var omöjligt att inte kasta sig vidare ...

Så vi hoppade direkt in i It Takes Two. Där försvann mörkret, och ersattes av kreativitet och skratt i mängder. Vi jagade dammråttor, åkte på snurriga attraktioner och bråkade som ett gift par. Det var fantastiskt, men aldrig med samma nerv som A Way Out. Istället blev det en karneval av idéer, en explosion av mekanik som nästan svämmade över. Kul, absolut – men efteråt saknade jag ändå det där tunga andetaget i slutscenen, det där vi-bär-det-här-med-oss-för-alltid.

Nästa stopp blev Brothers: A Tale of Two Sons, som jag spelade med min äldsta dotter. Hade jag vetat hur våldsamt och känslomässigt brutalt det skulle bli kanske jag inte hade haft med henne på resan. Jag trodde det var tomtar och troll i fokus, men spelet skiftade snabbt till en väldigt mörk och våldsam Atsrid Lindgren-värld. Det är på många sätt min favorit bland Fares-spelen. Kort, koncentrerat, utan utfyllnad. Att styra två bröder med en hand var och en kontroll blev en fysisk påminnelse om vad spelmediet kan göra. Och det påhittade språket – för när karaktärerna pratar slipper jag känna att det är någon annans film jag tittar på. Händelserna får tala för sig själv, och jag tycker ändå “prat medan man spelar” stör i spel, särskilt under co-op-spel när man själv kanske vill prata

Sedan var det tillbaka till min flintskalliga bror i Split Fiction. I det här spelet tjöt han som en kärring under bosstriderna, och jag slog näven i soffan varje gång han – som vanligt – bevisade hur dålig han är på tv-spel. Men trots det är det här utan tvekan det mest ambitiösa Fares-spelet hittills. Ett spel som ständigt överraskade genom att våga byta genre mitt i. Ena stunden en dramatisk thriller, nästa en komisk minispelssekvens.

Och just när det gäller humorn kan jag inte låta bli att tänka att vissa scener – med en liten vridning – hade kunnat platsa i Conker’s Bad Fur Day. (Kanske är det dit Fares ska ta oss nästa gång?)

I slutet av spelet dras världarnas ihop och jag fick spela något jag aldrig tidigare spelat. Fares-teamet lyckades knyta ihop det till en helhet som inte borde fungera, men ändå gjorde det.

Josef Fares och jag dricker öl. Störst näsa får störst öl.

Och det är så klart inte bara Josef Fares själv som ska ha all cred. De här spelen är resultat av hela team som slitit, skapat och vågat ta risker. Jag vill tacka dem alla – för underhållningen, för överraskningarna, men framförallt för minnena. För det är halva grejen med co-op-spel. Det är inte bara spelet man bär med sig – det är kvällarna och skratten och diskussionerna efteråt. Det är det som gör co-op-(Fares) -spel unika.

Vad har du för co-op-minnen med Fares-spel?

Hur hoppas du att nästa Fares-spel blir? (Själv hoppas jag på något med Splinter cell-nerv.)