”Filmstjärnan och sedermera politikern Arnold Schwarzenegger är uppenbarligen inte lika förtjust i actionspel som i våldsamma filmer”
Filmstjärnarn och sedermera politikern Arnold Schwarzenegger är uppenbarligen inte lika förtjust i actionspel som i våldsamma filmer. I rollen som guvernör i Kalifornien drev han som bekant en kampanj ända till USA:s högsta domstol för att förbjuda försäljningen av våldsamma spel i amerikanska butiker. Han och hans stat spenderade miljontals dollar på rättsfallet – mitt under en ekonomisk kris som var så allvarlig att hela Kalifornien höll på att gå i konkurs – för att 2011 till slut förlora.
Och det rejält.
På sätt och vis ska vi vara tacksamma mot honom. Han fick nämligen högsta domstolen att en gång för alla gå igenom forskningen inom området – och det finns en hel del i USA. Där fanns bland annat flera studier som tycktes visa på ett tydligt samband just mellan våldsamma spel och ungdomsvåld.
Att förinta – "terminate" – våldsamma spel var en bra idé, tyckte Arnold.
Men en av de första sakerna domstolen upptäckte var att i stort sett all denna forskning hade betalats av lobbyorganisationer som propagerar mot spelvåld. Målet hade varit givet redan innan forskningen satte igång: Hitta ett samband mellan riktigt våld och våld i spel.
Vilket kanske förklarade att det fanns så allvarliga brister i metodiken att resultaten inte kunde tas på allvar. Forskarna hade bland annat struntat i att ta hänsyn till andra faktorer än just spel som orsak till aggression och våld. Hur ungdomarnas sociala situation, hemmiljö, ekonomi och psykiska hälsa var hade man till exempel inte tagit reda på.
"Forskning" och forskning
Inte nog med det, en del av metodiken var av det här slaget:
Ett barn fick spela ett dataspel. Sedan fick det fylla i bokstäver som fattades i ord. Ett ord var Explo_e. Det visade sig att de allra flesta fyllde i bokstaven d, alltså explode, och inte r, som i explore. Vilket då forskarna tog som intyg för att spelet hade skapat aggressioner i barnen.
Hepp.
Vad man däremot fann när man lät andra forskare titta närmare på resultat och metodik var följande: Det gick över huvud taget inte att påvisa något samband mellan spel och verkligt våld. Om något visade det tendenser på motsatsen: Spelande verkade snarare minska än öka risken för våld.
Högsta domstolen i USA hittade ingen koppling mellan våld och våldsamma spel.
Ungefär samtidigt höll Australien på med en liknande genomgång av all spelforskning i samma ärende. Där har det nämligen varit förbjudet att sälja spel som har den amerikanska M-gränsen, där M står för mature. Tills nu. För den omfattande och statligt bekostade studien, där i princip all världens forskning gicks igenom, fann precis samma sak som högsta domstolen i USA: Det går inte att påvisa ett samband mellan spelvåld och riktigt våld.
Därmed inte sagt att spelvåld inte kan ha sina andra problem, som att spelbranschen kanske producerar väl många actionspel jämfört med andra sorters spel, men det är ju en helt annan diskussion.
Pingis, Monopol och Call of Duty – alla kan de kan göra oss förbannade.
”Om något visade det tendenser på motsatsen: Spelande verkade snarare minska än öka risken för våld”
Fast det var ju det där med Håkan i soffan. Det passar faktiskt betydligt bättre in i forskningsresultaten än Adam Lanza. För vad man fann indikationer på när man gick igenom alla dessa studier var att folk – inklusive barn – kunde bli lite arga efter att de spelat ett väldigt intensivt spel, kanske en match i Fifa, kanske en omgång i Team Fortress, kanske en raid i #WoW. Det hade inget med spelets tema eller innehåll att göra, bara intensiteten i det.
Vilket ju inte konstigare än att man kan bli arg när man förlorar en pingismatch, en omgång i Monopol eller när bearnaisen skär sig. Med andra ord: Det handlar om normalt, mänskligt beteende.
Eller som i Håkans och mitt fall – bara samma gamla historia som förr utspelade sig på en riktig basketplan men nu hemma i soffan framför ett basketspel: Den om två grinpellar som har problem med att hantera en förlust.
Fotnot: Två av världens våldsammaste spel om du frågar mig: #NHL Slapshot för Wii och #Kinect Star Wars. Wii-spelet kom med små klubbor som man fäste sin Wiimote i. Förutom att de funkade bra med spelet var de dessutom perfekta att cross-checka med, på riktigt alltså. Inte bra för sådana som jag och Håkan.
Och Kinect Star Wars, hur tänkte de? Ställ två barn att spela co-op intill varandra fram tv:n och se hur lång tid de tar innan någon har slagit till den andra. Av misstag, förvisso, men ändå. Vi snackar minuter. Jag gav bort mitt till en kompis, som lämnade tillbaka det efter en vecka med kommentaren: Det går inte, barnen börjar bara slåss.
