"Så dumt. Vi gillar olika spel och så ska det få vara också"

Gamers borde ha skämts färdigt. Vi som växte upp i och kring 80- och 90-talen vet hur förtvivlat töntigt det var med spel. När man kom upp i högstadieåldern hade Super Mario och Monkey Island inte mycket att sätta emot tjuvrökning, första fyllan och Backstreet Boys. (Sa jag att det var 90-talet?)

Vi som spelade – gamer var ännu inget begrepp – var de utstötta. Kufar, nördar, obegripliga. Möjligen på Veckorevyns ute-lista men oftast inga alls. I värsta fall de coolas måltavlor, i bästa fall behandlades vi som luft. Jag tror att de som är födda senare har svårt att förstå.

Med detta i bakhuvudet (och i backspegeln) kan jag bli lite sorgsen när gamers kan känna skam gentemot andra gamers. Varför? För att de spelar "fel" spel. Att se ner på någon som tycker om en typ av spel som du klassar som töntiga är, tja, töntigt. Vi om några ska ha ett öppnare sinne med tanke på hur hånade vi historiskt sett har blivit. När det blir möjligt att enklare dölja spel på Steam från sina vänner är det alldeles säkert en del snusk som censureras. Men jag tror, tyvärr, att många även kommer gömma spel som är "fel".

Så dumt. Vi gillar olika spel och så ska det få vara också. Jag kan bara tala för mig själv och det händer att jag försvinner in i Delicious-serien. En time management-serie som handlar om att driva restaurang och klicka as fuck. Lite familjedrama mellan klick-sessionerna. Man kan kalla det för mobilspel (även om de också finns på Steam) som kanske är rätt upp i din mammas målgrupp. Jag tycker spelen är mysiga. Enkel underhållning som värmer hjärtat.

Delicious-serien handlar om att driva restaurang, men mest handlar det om att klicka.

Verkshöjden är inte svindlande, men mår hjärtat bra så mår gamern bra. Jag gillar att blanda högt och lågt. Så är det och så ska det få vara. Jag har skämts färdigt.

En gång, som fjortis, tog jag med min Game Boy och spelade under en håltimme. Det kan ha varit delvis paranoia, men nog fick jag en del konstiga blickar. Det hände aldrig igen. Drygt tjugofem år senare har jag inga problem att dra fram min Steam Deck i rusningstrafik på pendeln och spela det som faller mig in. Jag kan inte säga att det känns befriande. Snarare känns det inte alls. Det är självklart. Mitt fjortonåriga jag skulle dock tappa hakan.

Och kanske bli lite glansig i blicken. Tänk. Det fanns en väg ut ur skammen.

"Tänk. Det fanns en väg ut ur skammen"

Kanske för att det aldrig fanns något att skämmas över till att börja med. Varken då eller nu. Därför ska vi inte tramsa och bygga barriärer mellan "coola" och "töntiga" gamers. Det ger så mycket mer att ha ett öppet sinne. Att vara nyfiken istället för att direkt döma. Vem vet, kanske upptäcker du en gamer-sida hos dig själv som du inte visste fanns?

En sak vet jag: gamers har skämts färdigt.