Klyschan delad glädje är dubbel glädje har gett co-op ett rejält uppsving det senaste året så när de sköna typerna i Ratchet & Clank-serien gör gemensam sak borde succén vara ett faktum.

På pappret låter co-op för fyra som en fantastisk idé. Samarbete kan höja även de sämsta spelen till acceptabel nivå, så att berika en av 2000-talets framgångsrikaste spelserier med det borde lyfta det till skyarna. Det var min förhoppning när jag tog mig an #Ratchet & Clank: All 4 One med tre vänner en lördagkväll. Men än en gång visar det sig att det som låter fantastiskt i teorin inte alltid är lika bra i praktiken.

"Varför var inte jag bjuden på spelkvällen, era svintofflor!

Direkt känns det som om något är fel. Det går inte sätta fingret på det lika snabbt men när jag efter några minuters spelande inser att kameran är fast faller bitarna på plats. I tidigare spel har du själv styrt vyn med en av de analoga spakarna, utan i vissa specifika sekvenser som går på räls, men här är den låst i ett perspektiv. Visserligen sköts det på ett bra sätt, men känslan av att karaktären och kontrollen är ett par rejält med stryk. Dessutom innebär det att skjutandet försämras rejält. Nu är det ett hårt låsningssystem som gäller och det är något som nog inte faller många veteraner i smaken.

Osamarbetsvillig kamera

#Insomniac har gjort detta som en eftergift till co-op. Flera spelare på samma skärm där alla kan vrida kameran hur de vill skulle lätt leda till irritation, hur goda vänner man än är. När du samarbetar med upp till tre personer, online eller offline, för att lösa ett pussel eller besegra en boss är det helt klart värt det, och jag gillar dynamiken mellan de fyra huvudpersonerna när de mer eller mindre motvilligt tvingas hjälpa varandra.

Ratchet och Clank är självskrivna som spelbara karaktärer, och oduglige kapten Qwark känns också förutsägbar. Men den fjärde är lite mer förvånande, det är nämligen ingen mindre än hjältarnas gamle nemesis doktor Nefarious som hjälper till på ett hörn. Skälet till det oväntade samarbetet är att alla fyra har kidnappats av en massiv maskin som reser universum runt och samlar in varelser på löpande band. Fast på en okänd planet fylld med monster från rymdens alla hörn, om rymden nu hade hörn, tvingas de samarbeta för att ta sig hem igen.

Ensam är stark. Typ.

Även om spelet utvecklats med co-op i åtanke går det bra att ta sig igenom det själv också. Då får du en datorstyrd karaktär till hjälp och det fungerar på det stora hela riktigt bra. Visserligen tar AI:n korkade beslut titt som tätt, men det gör å andra sidan säkerligen dina kamrater också. Samtliga karaktärer är med i handlingen och det känns en aning skumt att se alla fyra i mellansekvenser när bara två eller tre deltar i spelandet. Tyvärr har Insomniac inte heller gjort något för att anpassa All 4 One för enbart en spelare. Jag hoppades få styra kameran fritt när jag tog mig an äventyret själv, men icke sa Nicke.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse