Vapnen och och armarna är både snabba, lättstyrda och enkla att hantera och de går dessutom att utveckla, vilket är ett roligt sätt att variera striderna på. För varje dödad fiende får Jackie ”Dark Essence” som används till att köpa nya förmågor åt lemmarna. Till salu finns bland annat ”Groundpound”, som gör att fienderna exploderar när de kastas iväg eller ”Air Darkling”, som förvandlar ens Darkling till ett vapen.
Ja, för den tidigare delens Darklings är med också i tvåan. Men nu som en enda fisande, kissande och babblande sidekick/vägvisare. Vid något tillfälle får man spela som honom, men i övrigt är Gollum-kopian mest ett störande påhäng. Inte bara för att han kissar på de döda, utan också för att han lättar upp en stämning som inte ska vara lätt och tar bort mycket av Jackies utsatthet. Och att den känslan är en stor del av historien märks inte minst på kampanjens hopp mellan platser och tider.
"Alien, är det du?
Det är ett surrealistiskt potpurri av verkligheter som Jackie lever i och det är plågsamt hur han i bland blandar ihop dessa. Som när han plötsligt är intagen på ett mentalsjukhus eller träffar Jenny, livs levande på baren där hon jobbade, bara för att plötsligt ryckas därifrån igen. Som spelare blir man påverkad, inte minst på grund av sin delaktighet. Digital Extremes har gjort ett bra jobb med interaktiviteten och vi får välja hur flera av mellansekvenserna, eller ”andningspauserna” ska fortlöpa.
Bra balanserad interaktivitet
Däremot så slipper vi spelare ta ansvar för det tråkiga. Trots de många hoppen i tid och rum och trots det genomgående höga tempot blir det aldrig varken rörigt eller påfrestande. Varje uppdrag beskrivs tydligt i text och genom att trycka på back-knappen får man dessutom riktningsanvisningar. Det uppskattar jag alltid, men inte minst när man har demonhänderna fulla av motståndare som både blir fler och svårare. En bit in i spelet börjar de till exempel springa runt med strålkastare för att hindra ens framfart.
Under den rödkladdiga ytan vilar faktiskt en kärlekshistoria.
Dessutom kan man när som helst gå in och ändra svårighetsgraden i menyn - som för övrigt är både tydlig och användarvänlig. Det är så otroligt skönt med utvecklare som fattar vad man som spelare faktiskt vill lägga sin tid på.
Och i The Darkness II:s fall finns det en del. När kampanjen är avklarad kan du spela om den med alla förmågor upplåsta. Eller köra bonusmaterialet ”Vendetta”, ensam eller i co-op med upp till fyra personer. Där kan man välja mellan fyra olika karaktärer med helt unika förmågor. Och precis som huvudkampanjen är bonusmaterialet både väl genomtänkt och enkelt att fastna i.
Jag skulle säga att Digital Extremes uppföljare i stort är ett sådant spel som man längtar tillbaka till när man pausar från det. Fängslande och engagerande såväl som underhållande och varierat.
Fotnot: Recensionen bygger på Xbox 360-versionen av spelet.
