När Crysis släpptes förra året var det lika trögflytande som olja under en kall vinterdag. Det var bara en tidsfråga innan uppföljaren skulle dyka upp.

Crysis Warhead har äntligen landat, knappt ett år efter föregångaren. Att beskriva denna titel som en fristående uppföljare eller fortsättning är inte riktigt korrekt då handlingen utspelas parallellt med den i Crysis. Som vi alla minns gick det mesta snett i originalet, där Delta Force-teamet bestående av Nomad, Psycho, Prophet, Aztec och Jester splittrades på den gigantiska tropiska ön i det sydkinesiska havet. I Warhead porträtterar du britten och den föredetta SAS-soldaten Psycho på hans äventyr på den andra sidan av den grönskande ön.

Historien inleds med en förrenderad film där en VTOL-farkost med Psycho och några amerikanska marinsoldater ombord blir nedskjutna över den täta djungeln. Introfilmen bryts och spelet börjar med att du slumrar till och tar dig ut ur det brinnande vraket. Dån och explosioner hörs överallt och det dröjer inte länge innan högkvarteret via radio beordrar dig att undersöka uppgifter om att nordkoreanerna håller på att smuggla ut kärnvapen från ön. Ser vi till storyn så får väl den väl inga Nobelpris men den fyller sin funktion och ger en inblick i vad som försegick på andra sidan ön när du som Nomad spöade nordkoreaner och utomjordingar i Crysis.

Från en annan synvinkel

Enspelarkampanjen i Crysis var en upplevelse som kan liknas vid att åka en bergochdalbana: fartfyllt, intensivt och väldigt ojämnt. Jag kommer ihåg hur jag nästan gapade när jag spelade originalet för första gången. Det var grafiskt sanslöst, relativt fritt och actionpackat, men ju längre jag spelade desto mer verkade utvecklarna ha tappat fantasin. Mot slutet togs friheten bort och det blev alltmer hjärndött med tråkig bandesign och oinspirerande action. Spiken i kistan var introduktionen av utomjordingarna. Resten blev bara en rejäl röra där du inte längre behövde använda dig av din högteknologiska dräkt för att överleva.

Crysis Warheads kampanj är ett steg i rätt riktning. Den är betydligt bättre planerad och genomförd. Visserligen får du fortfarande slåss mot utomjordingar men friheten och storleken på banorna är betydligt större. Banornas miljöer bjuder inte på så mycket nytt. Du slåss fortfarande i djungeln, inomhus eller på isbeklädda landskap. Den bana som jag tyckte stack ut mest var en nedlagd gruva. CryEngine2-motorn imponerar fortfarande. För övrigt är grafikmotorn inte helt oväntat densamma som i Crysis men är något upphottad och optimerad. Trots att motorn trimmats så får de flesta datorer det svettigt med alla detaljer uppskruvade till max. Vill man vara fin får man lida pin.

I vapenskåpet hittas två eller tre nya leksaker, beroende på hur man räknar. Först ut är AY69 som är en blandning mellan pistol och kulsprutepistol. Den löjligt höga eldhastigheten gör den utmärkt för närstrid. Vapnets nackdel är att den slukar ammunition. Den andra bekantskapen är FGL40 som tar sex stycken granater av varierande sort i sitt trummagasin. I spelets slutskede stöter du även på ett railgunliknande vapen som är väldigt effektivt mot de irriterande utomjordingarna. I fordonsparken hittas två nya kärror: en obeväpnad nordkoreansk svävare och ett bepansrat trupptransportfordon. I granatväg lanseras två nya trevligheter: EMP-granater och truppminor. EMP-granaterna oskadliggör fiendesoldater med nanosuits och utomjordingar för en kort stund.

Med spelet skeppas även en separat skiva som huserar det upphottade flerspelarläget Crysis Wars. Det nya spelläget kallas Instant Team Deathmatch vilket innebär att två lag med maximalt 16 spelare i varje slåss om mest antal frags. Det är hjärndött men väldigt enkelt, snabbt och roande. Alla tidigare Instant Action-banor från Crysis kan nu spelas i Team Deathmatch. Totalt skeppas expansionen med sju nya multiplayer-levels, där en är en ny Power Struggle-bana.

Slutplädering

Warhead bygger vidare på samma koncept som sin föregångare fast med en ny enspelarkampanj, fler vapen, nya multiplayer-banor och lite annat smått och gott. Det är inte en radikal förändring men enspelarkampanjen är en förbättring mot den i Crysis. Den känns inte lika fartfylld och du får faktiskt tid att pusta ut och planera dina rörelser. Kampanjens största brist är dess korthet. Jag spelade igenom spelet på svåraste på cirka sex, sju timmar, men med tanke på spelets pris och expansionsstatus får man kompromissa.

Spelet är en solid shooter som inte förändrar landskapet. Det har lysande grafik, en okej story och ett roande flerspelarläge. Gillade du Crysis gillar du Warhead. Gillade du inte Crysis är det stor risk att du inte kommer att gilla Warhead heller.

Skicka en rättelse