Josef Fares filmer har skiftat radikalt i både ton och genre sedan hans debutfilm Jalla Jalla släpptes för 13 år sedan, men två distinkta teman har genomgående återkommit i hans verk. Dels skildrar hans historier ofta alldagliga människor som tvingas ta sig an extraordinära situationer, och genom dessa scenarier undersöker filmerna också krocken mellan det traditionella och det moderna.
Den andra, och kanske mest tydliga röda tråden i Fares skapande, är tveklöst familjen, och vad det innebär att vara del av en större enhet med allt positivt och negativt som kommer därav. Med detta i åtanke så ter sig #Brothers: A Tale of Two Sons alldeles självklart. Det är en helt logisk vidareutveckling på de ledmotiv som varit tongivande i Fares skapande fram tills nu.
Bröderna bemöter ständigt sin omgivning på olika sätt.
En styrspak per bror
Två bröder som redan har förlorat sin mamma måste ge sig ut på en resa för att kunna rädda sin far från en dödlig sjukdom. Bröderna kontrolleras parallellt med varsin styrspak och kan aktivera kontextuella kommandon med varsin axelknapp. Till en början är det här total rappakalja för skallen, men det tar inte alls lång tid innan hjärnhalvorna slutar bråka och man intuitivt lär sig att höger är lika med lillebror, vänster lika med storebror. Mer komplicerat än så blir det egentligen inte.
Varje sektion är designad för att man på ett naturligt sätt ska kunna identifiera både det stundande problemet och dess lösning, utan att därigenom också dumförklara spelaren. Detta föder en tydlig rytm i upplevelsen där man ständigt befinner sig i framåtrörelse, och där man bygger upp en instinktiv närhet mellan spelaren och de bägge bröderna.
Ett spels handling blir ju alltid som starkast när det finns en omedelbar koppling mellan spelare, karaktär, spelmekanik och historia. Enligt den devisen etablerar Brothers de två namnlösa brödernas personligheter samt deras inbördes relation nästan uteslutande genom deras handlingar i själva spelet. Den yngre av de två kan inte simma så han tvingas istället klänga sig fast på sin brors rygg när ett vattendrag står i vägen, men hans spinkiga hydda gör att han kan slinka igenom galler som är för smala för storebrorsan. Små detaljer som dessa gör enorm skillnad för att man ska empatisera med syskonen och leva sig in i deras inbördes gemenskap. Utvecklarna finner ständigt kreativa sätt att tillämpa konceptet för att spegla brödernas framfart. I spelets tredje akt kommer det här till sin spets, då en fantastiskt välkonstruerad twist på konceptet också driver spelets tematiska kärna i mål.
Ibland vill man sätta sig för att bara ta in utsikten.
Fasansfullt vackert
Brödernas resa löper igenom och över ett fasansfullt vackert sagolandskap, som kantas av flera referenser till klassisk svensk litteratur och ikonografi. Att vandra runt i den inledande byn, med den friska höstsolen gassande på timmarstugorna, känns som att traska runt i en levande Astrid Lindgren-berättelse. Hembyns trygghet försvinner förvisso kvickt bakom bröderna när de beger sig ut i världen, men de platser de besöker är undantagslöst förtrollande.
Starbreeze har skapat en av de vackraste spelvärldar jag haft privilegiet att få besöka, med enorma vidder som tar paret igenom lummiga trollskogar, dunkla kolgruvor och frostiga snölandskap. Strödda kring världen finns bänkar som ger bröderna chansen att slå sig ner en stund, andas djupt och bara ta in dessa omgivningar. Resan är faktiskt också ett mål.
Hur vacker och fängslande brödernas frammarsch än må vara så är den icke desto mindre farlig. Brothers ter sig till en början som ett hyfsat lättviktigt äventyr, men tar till slut en hel del oväntat makabra vändningar. Brothers korsbefruktar Bröderna Lejonhjärta med Journey. Limbo möter Nils Holgersson. Det traditionellt svenska, det trygga och aningen naiva, placeras jämte en kallhamrad verklighet där magi inte längre är lösningen på alla problem.
Samarbete - mellan höger och vänster hjärnhalva.
Emotionellt omtumlande
Döden är en konstant ledsagare på vägen, och befinner sig aldrig längre bort än vad en hungrig varg kan ta språng, men Brothers handlar också om pånyttfödelse. Att lämna det förgångna bakom sig, men förbli stärkt av de minnen man samlat på sig, samt de upplevelser som fört en till nuet. Där många indiespel inte riktigt lyckas knyta ihop säcken på ett tillfredsställande sätt, piskar Brothers sista tjugo minuter all konkurrens genom att vara den tveklöst mest emotionellt omtumlande spelupplevelsen sedan #To the Moon slet mitt kolsvarta hjärta ur bröstet.
Trots några klumpiga svängar i historien - framför allt twisten som kickar igång den tredje akten känns lite väl påskyndad - är Brothers en nästan helt fulländad upplevelse. Det drivs framåt av en enhetlig vision som sömlöst kombinerar spelmekanik, handling och ett känslomässigt budskap utan att kompromissa endera delarna. Under drygt fyra timmar bjuder Brothers på mer genuin känsla och kreativitet än vad de flesta berättelser klarar av på den fyrdubbla tiden.
Guldbaggenomineringar och skönt häng med svensk filmelit i all ära, men om Brothers lär oss något så är det att det är i rollen som speldesigner Fares verkligen kan leverera mästerverk.
Brothers: A Tale of Two Sons är först ut på Summer of Arcade för Xbox 360 den 7 augusti, men ska släppas även för pc/Steam och PS3 framöver.
