Elder Scrolls IV: Oblivion

Både små och stora uppdrag

Simon (Xbox360):

Spelarens frihet har alltid varit Elder Scrolls-seriens starkaste kort men även deras kanske svagaste. All den öppenhet som erbjudits har ofta lett till en känsla av att kvantitet är viktigare än kvalitet, både när det gäller spelets huvudstory och de mindre sidospåren. Tack och lov har Oblivion förbättrat sig avsevärt på den här punkten. Jag har efter åtskilliga timmar ännu inte tröttnat på de små uppdrag som jag skickas ut på. Även om många av dem går ut på att ta sig till en grotta och hämta något så känns de ändå tillräckligt varierande för att inte bli långtråkiga och det finns också några riktiga guldkorn som förgyller. Som det där du slungas in i en tavla för att rädda en fängslad målare eller det där du måste förfölja ett antal personer och kartlägga deras aktiviteter för att stilla en galnings misstänksamhet. Även huvudstoryn känns betydligt mer genomarbetad den här gången och till skillnad mot Morrowind så känner jag inte för att strunta i den helt. Jag bryr mig faktiskt om vad som händer i Oblivion och jag vill verkligen inte att ondskan ska segra den här gången.

Mikael (PC):

Precis som i Morrowind är en av Oblivions största styrkor mängden innehåll spelaren har att tillgå. Även om man förhållandevis snabbt skulle kunna ta sig igenom huvudstoryn finns det inget positivt med att skynda sig igenom spelet. Även fast jag hittills lagt uppemot 30 timmar känns det som man bara sett en tiondel av spelet. Förutom en stor mängd fristående uppdrag som inte är påbörjade finns det flera andra gillen att gå med i. Föredrar man att arbeta ensam så kan man hitta säkerligen runt hundra grottor, ruiner och mystiska platser att besöka.

Själva huvudstoryn är starkare än i Morrowind och det känns att det ligger en ständigt hotande fara över landet. Precis som i Morrwind finns det också gott om mystik och glömda platser. En av spelets höjdpunkter är när man genom böcker och anteckningar fått kunskap om en bortglömd plats och genom efterforskningar och äventyr plötsligt befinner sig där.

Karaktärsutveckling

Simon (Xbox360):

Ett rollspel är inte ett rollspel utan karaktärsutveckling och även om Oblivion går ut starkt är det här som jag har mina största invändningar. Sättet de låter spelaren pröva på spelets olika roller i flykten genom slottets kloaker innan de gör sina val är genialiskt och jag hoppas att fler utvecklare blir inspirerade av detta. Antalet raser och yrken är väl tilltaget, men även om de alla har sina för- och nackdelar känns det aldrig riktigt som ett avgörande val. I Oblivion kan du nämligen lära dig allt ändå. Som bastant krigare kan du lära dig att smyga runt som en mästertjuv eller att utföra trollkonster som skulle göra Joe Labero grön av avund. Detta är självklart en del i den öppenhet som Bethesda är ute efter och även om jag personligen hade velat se en mer styrd karaktärsutveckling så är det självklart en fråga om tycke och smak.

Nu kommer vi emellertid till mitt största irritationsmoment med Oblivion nämligen det att fiender anpassas till din karaktärs nivå. Som ett talande exempel kan jag nämna de banditer som finns utspridda över landet. Så länge som du själv är på en låg nivå har dessa laglösa på sig slitna läderrustningar och rostiga dolkar och kortsvärd. Om du däremot möter dem ett tiotal nivåer senare bär de mithril-rustningar och svingar magiska svärd. Tanken bakom detta är spelaren aldrig ska möta för lätta eller för svåra fiender. Anledningen är kanske god men jag tycker det förtar mycket av det som jag anser vara rollspelens styrka nämligen strävan efter att utvecklas och en mäktigare karaktär.

Nu känns det inte alltid som något positivt att gå upp en nivå, då blir ju spelet svårare och det blir således inte den belöning för hårt slit som det brukar vara. Redan nu har det börjat experimenteras bland spelare som vill klara Oblivion då karaktären är på nivå ett och bara att de tycker det är värt att försöka känns som ett misslyckande för spelet.

Mikael (PC):

Oblivion drar som sagt en tunn gräns mellan förstapersonsskjutare och rollspel. Medan det faktiska spelsättet och striderna på många sätt hamnar i mappen med äventyrs-FPS så är karaktärsutvecklingen och valmöjligheterna klart starkare än i många andra rollspel.

Till en början blir spelaren snabbt inkastad i handlingen utan någon möjlighet att påverka sin karaktär. Efter en kort inledning får du möjlighet att definiera ditt utseende. Här kan spelaren förutom att välja ras också ställa in ett minst sagt löjligt antal inställningar som bestämmer utseendet. Bara för att forma näsan på rätt sätt har man tio olika egenskaper att leka runt med. Kanske lite väl genomarbetet för ett singleplayer-spel där man själv sällan ser sin gubbe men valfrihet är alltid positivt och vill man ta den snabba vägen kan man slumpa fram sin nuna.

Rasen ger en del grundläggande fördelar som i de flesta rollspel. Vissa koncentrerar sig på magi, andra på råstyrka och en del på snabbhet. Sedan fortsätter storyn och spelaren får bekanta sig med de olika vapenformerna och hur man strider. För att sedan fortsätta definiera sin karaktär ytterligare så får man ett tips från en datorkaraktär vilken klass man passar som beroende på hur man spelat. Passar det inte är det bara att välja en annan klass eller skapa sin egen. Här får man välja ut ett antal färdigheter som karaktären kommer att fokusera på, allt från skicklighet med svärd, sköld och magi till hur charmig man är.

Detta är dock bara början på hur man vill forma sin karaktär. Nästa steg är att börja bekanta sig närmare med sina olika färdigheter och hitta en spelstil man gillar. Även om man är fri att avstå är det rekommenderat att gå med i ett av de många gillena. Några av dessa är de klassiska magiker- och krigargillena till de ljusskygga tjuvarna och mördarna. Än mer karaktärsformande är möjligheten att bli vampyr. Här lockas man av den extra styrkan och många färdigheterna vampyrerna i Oblivion har, men istället måste man helt ändra spelstil då man inte tål solljus och emellanåt måste suga blod.