Överlevnadsgenren präglas ännu av zombieapokalypsen, men bland nakna män och hjärnsugna lik finns det också utrymme för aristokratiska mördarrobotar.

Ett experiment går, som de har en tendens att göra, otroligt snett. Jag vaknar på marken framför en konstig stenformation samtidigt som en brittisk röst förklarar att jag behöver resa runt mellan fem öar och samla magiska stenar för att ta mig hem igen. Låt jakten börja!

Ja, jakten på mig alltså. Det slumpgenererade öriket patrulleras av beväpnade robotar som inte tänker låta mig slutföra uppdraget i lugn och ro.

För att fly från dem springer jag snabbt från platsen och hukar mig genom högt gräs, mellan träd och buskar. Framför mig finns en pittoresk by som jag rensar på förnödenheter. En pistol fungerar bra som självförsvar, likaså flaskor och stenar som kan kastas i omgivningen för att distrahera mina mekaniska fiender. Föremålen är många och humoristiska: en rostig trombon är perfekt för att locka till sig plåtburkarnas uppmärksamhet. Kurrar magen finns det gott om porter att dricka och marmelad att smaska i sig.

Tromboner kan man aldrig få för många av när det krisar.]

Behovet att stoppa i sig godsakerna hittar vi i mätarna med hälsa och vitalitet. Den sistnämnda dräneras ständigt och är en ganska rak motsvarighet till systemet för hunger och törst i liknande spel. Att behöva äta och dricka skapar framåtrörelse och driver till utforskande istället för att barrikera sig i tryggheten.

Men spelar man #Sir, You Are Being Hunted som det smygspel det är designat som så kommer konfrontationerna vara relativt få, särskilt eftersom det är ett solospel där andra spelare inte existerar och kan utgöra något hot (multiplayer är dock under utveckling och lanseras senare). Behovet av förnödenheter blir därför ganska litet.

Torrt och ensamt

Det gamla beprövade konceptet med “risk kontra belöning” finns på plats, där de större bosättningarna innehåller mer godsaker men också fler fiender. Problemet är att jag oftast inte känner något trängande behov av att riskera livet för ett par köttbitar och en kopp te. Kniven är inte tillräckligt nära strupen – jag har redan så jag klarar mig och matförrådet sinar behagligt långsamt så länge jag undviker konflikterna.

En annan anledning att fly fara är sparsystemet. Det går endast spara vid stenformationen där äventyret börjar och när man tar båten mellan öarna. Tanken är i grunden god med sin ambition att göra varje manöver mer betydelsefull, där spelaren noga ska överväga varje framryckning för att inte förlora 20 minuters speltid på en dumdristig chansning. Men det kväver också lusten att experimentera med föremålen och förstärker impulsen att lägga benen på ryggen varje gång jag hör det plingande ljudet som innebär att robotarna har mig på kornet. Som ett resultat förblir många av de kreativa prylarna i ryggsäcken orörda.

Inventory – check. Onda varelser – check. Men spelet bryter mot genrekonventionen genom att vara både zombiefritt och singleplayer.

Fast det händer också att jägarna tar mig på sängen. Som den gången då jag gjorde upp en brasa för att steka kött och ett helt jaktlag upptäckte röken. Vid dessa tillfällen rusar pulsen och överlevnadsinstinkten lägger i den där högre växeln som fyller genren med adrenalinstinn potential. Dessvärre är de intensiva ögonblicken i minoritet.

Större delen av tiden undviker jag brittiska slott, åkrar och byar och springer istället runt i den händelselösa naturen i jakt på stenarna jag behöver. Ibland syns det rök som leder mig rätt, men oftast rusar jag runt i blindo och hoppas på det bästa. Liksom att leta efter nål i en höstack blir det sällan särskilt spännande. Och även om det är imponerande med en slumpgenererad värld är den inte fylld med något av större intresse. Jag saknar känslan av att ständigt vilja ta mig vidare och upptäcka vad som döljer sig bakom nästa krök.

Inte nog med att jag är ensam nästan hela tiden, när nån väl dyker upp hugger jag ihjäl honom. Typiskt mig...

Spelets största existensberättigande är istället just robotarna som trots den humoristiska stilen också kan bli en smula skrämmande. Även om den artificiella intelligensen inte är “världens bästa”, som utvecklarna #Big Robot skämtsamt (?) hävdar, är metallhuvudena tillräckligt på skaft för att utgöra ett hot. Är magasinet tomt i din revolver är maskinernas pling-plong-ljud och röda ögon det sista du vill möta när mörkret faller.

Sir, You Are Being Hunted kunde vara mer underhållande, spännande och fyllt med större överraskningar. Ändå sticker det ut och sätter ett unikt avtryck i genren. Och den som uppskattar brittisk humor av den mjöltorra sorten har en helt okej och garanterat zombiefri upplevelse framför sig.

Skicka en rättelse