Det omständliga fast travel-systemet är också ett litet gruskorn i maskineriet. Eftersom miljöerna är trista är det verkligen inte kul att promenera fram och tillbaka mellan olika platser. Avstånden är långa, och ens karaktär kan bara springa en kort stund utan att tappa andan. Särskilt om man bär någorlunda tunga vapen. Systemet har dock förbättrats i Dark Arisen jämfört med originalversionen, där de färjestenar som krävdes för att teleportera sig kostade sjukt mycket pengar. I den här versionen får du en evighetssten som går att använda oändligt många gånger (något jag upptäckte först efter att ha spenderat en mindre förmögenhet på färjestenar). Det är bra, men det blir fortfarande mycket spring på grund av att teleporteringsplatserna är få. Det går att placera ut egna, men det tar tid att få ihop tillräckligt med teleporteringsplatser för att få till en bra infrastruktur.
Det är som sagt striderna som främst bär upp spelet. Du har en snabb och en stark attack, och du kan hoppa och ta tag i fiender för att klättra på dem. Mindre fiender kan du hålla fast medan dina kompanjoner spöar upp dem. Utöver det finns också gott om specialattacker att utföra, beroende på vilken klass och vilka vapen du väljer.
Som hur hon ska hitta hem till Uncanny Valley
Det finns gott om olika monster, både små och stora, och ofta blir bataljerna rejält svettiga. De riktigt stora, som cykloper, måste du klättra upp på för att banka dem i skallen. Vissa fiender kan flyga iväg med dig om du grabbar tag i dem, dessutom.
Även karaktärsbyggandet är kul. Du kan hela tiden växla mellan olika klasser för att låsa upp nya färdigheter. Det är ett väldigt flexibelt och givande system som låter dig bygga en riktig stridsmaskin, oavsett om du fokuserar på magi, råstyrka eller snabbhet. Vapen och utrustning kan uppgraderas, så det finns en del att pilla med för den som vill. Personligen föredrar jag lönnmördarklassen, som är rörlig och kan använda både svärd, båge och dolkar för att dela ut seriösa mängder skada. Stridssystemet känns som gjort för just intensiva närstrider. Se bara till att ta med dig minst en pawn som kan hela. Det kommer att behövas.
Det cykolpen Haklarth saknade i antal ögon tog han igen i kroppsodör
Huvuduppdragen är hyfsat varierade, och låter dig invadera fort, undersöka mystiska sekter och förstås slåss mot hemska bossar. Sidogrejerna handlar ofta om att slå ihjäl diverse oknytt, samla en viss resurs eller eskortera någon. Det är ibland lite otydligt vilka uppdrag som lämpar sig att göra först, och av och till misslyckas man med uppdrag enbart genom att göra dem i fel ordning. Det finns dock så pass mycket att göra att det inte är något stort problem.
Dragon’s Dogma: Dark Arisen är ett underhållande actionrollspel där just rollspelandet är den svagaste biten. Spelet dras ner lite av sin ganska generiska värld, brist på minnesvärda karaktärer och tröga story. Men trots detta så är det svårt att förneka nöjet i att efter en lång och hård kamp fälla ett enormt troll.
