Med en viss rädsla för Warhammer-universumet begav jag mig ut i rymden för att rensa ett, alldeles för stort, rymdskepp på kättare. Det här är min dötrista historia.

“One unbreakable shield against the coming darkness
One last blade, forged in defiance of fate
Let them be my legacy to the galaxy I conquered
And my final gift to the species I failed”

Warhammer 40k är någon slags ohelig blandning av fantasy och steampunk. Med storslagen arkitektur och överdimensionerade vapen är det ett figurspel som är klippt och skuret för tv-spelens värld. Det finns således ett gäng rejält underhållande titlar, som #Total War: Warhammer och Dawn of War-serien. Men #Space Hulk: Deathwing rättar inte in sig i ledet bakom nämnda titlar när det kommer till spelglädje. Det kan närmast beskrivas som en railshooter – som du kan gå vilse i.

"More is more" som Yngwie sa.

Iklädd din terminator-rustning ska du leda din grupp veteraner i kejsarens armé. Uppdraget är att rensa ett gigantisk rymdskepp från de aliens-doftande tyraniderna. Det här är ett kooperativt fps för upp till fyra personer där du känner dig som Sabaton på steroider. Utvecklaren har till och med slängt med lite rollspelselement. Skjut saker och få bättre förmågor eller vapen – mumma!

Gångstilen för tankarna till Mechwarrior-serien och för en sekund känner jag att de blytunga stegen är rena rama himmelriket. Långt ifrån vesslesnabba Call of Duty. Perfekt för en gammal gubbe som mig själv. Ack som jag bedrar mig. Under många av de långa transportsträckorna känns det som döden. Och jag hör hur mina vänner, en efter en, ger upp och börjar söka efter hur man får pengarna tillbaka via Steam. Ett “Kul för dig Johan, som måste fortsätta spela!”, följt av fnitter är det sista jag hör innan det blir till att söka spelkamrater via serverbläddraren.

Blodgivarkonferensen gick överstyr.

Att leta och hosta servrar är rättframt: välj en server och hoppa in. Lika lätt är det att själv stå som värd. Du väljer svårighetsgrad, om friendly fire ska vara på och banorna som ska spelas. På den här punkten har spelet bara ett problem och det är nätkoden. Den, om någon, borde offras till blodguden. Inte nog med att laddtiderna är långa vanligtvis, det tar sju svåra år att komma in i en match.

Space Hulk: Deathwing har dock ett par bra sidor. Miljöerna må stundtals vara klaustrofobiska, vilket inte passar ett spel där du är tjock som en tiger tank, men vissa ställen får mig att tappa hakan. Inne i det gigantiska rymdskeppet finns de mest spektakulära byggnader som jag någonsin skådat i ett spel. På en bana står jag plötsligt utanför en gigantisk katedral och jag kan inget annat än att applådera detta universum. Det är som skapt för att bli tv-spel och förtjänar det verkligen.

Space Hulk har sina stunder. Här är en.

Problemet med Space Hulk: Deathwing är att det aldrig får bli riktigt roligt. När du väl känner att det kanske är en rätt habil upplevelse ändå, kan du ge dig sjutton på att en bugg kommer och förstör. Ett vapen som slutar skjuta utan anledning. Servrarna kopplar, mer än gärna, bort dig. Uppdragsmål kan, utan anledning, försvinna från din övermäktiga karta. Optimeringen är i en klass för sig och bilden fryser titt som tätt.

Jag hade gärna väntat på Space Hulk: Deathwing ett par veckor till, för att låta patcharna komma ut och fixa till de mest akuta problemen. För jag vill verkligen älska det här, vilket jag också gör – på pappret. Det finns dock inget som driver mig att spela. Gameplay är urtrist och handlingen är en ren nödlösning. Huvudantagonisterna tyraniderna är fruktansvärt tråkiga fiender efter tredje banan och vill jag spela en railshooter, då startar jag #Rambo: The Video Game. Nä, det blir inget blod åt blodguden den här gången.

Jag fattar inte heller varför du inte recenserade kampanjen för single-player, den är rätt ok, om än med långa cutscenes. Multiplayer känns inte som huvudsyftetmed Space Hulk, som du beskriver det som. 11/01 Tror du recenserade ett annat spel en space hulk deathwing. Skit roligt juh. 21/12 Tyckte jag med, men det kan vara bra att förtydliga. :) Alltså, du kanske borde läsa hela recensionen innan du tar fram högaffeln? ;) 19/12 I ditt försvar tyckte jag det var rätt tydligt att spelet inte var en "railshooter" utan kändes som en. 19/12 Verkar ha blivit lite otydligt för vissa angående grejen med "railshooter". Jag beskriver det som en railshooter, du kan gå vilse i. Vilket var något jag och min spelgrupp skojade om, tyckte det var tydligt i och med "Det här är ett kooperativt fps".... 19/12 Poängen är att NMS kostade 600 vid släpp och Deathwing kostade 400 vid släpp. Däremot kunde man på release dagen köpa deathwing för 250kr. 18/12 Du missar helt poängen, om du letar kan du alltid hitta något billigare, hur du än vänder på det så är det priset som utgivaren har satt som är 'det riktiga' priset och alla andra reor, rabatter eller andra prisnedsättningar. Med NMS och alla andra spel... 18/12 Jag slutade läsa när recensenten kallade spelet för en railshooter. En recension är självklart i slutändan byggd på personlig åsikt. Jag undrar dock om man anser att Space Hulk är en railshooter så kanske man inte borde recensera spel? 18/12 Haha, NMS kommer att leva länge i gamer-minnet. 18/12 Flamern är nog min absoluta favorit. Ser snyggt ut för att vara eld (vilket spel brukar ha svårt med), och den är grymt brutal precis som den ska vara i ett 40K-spel. (Dock saknar jag lite av förmågan att kunna lägga ned ett permanent eldhav så som man... 17/12
Skicka en rättelse