Jag är ett gammalt Final Fantasy-fan. Speciellt de äldre titlarna ligger mig varmt om hjärtat och jag har även lärt mig uppskatta de nyare, trots att de är annorlunda. Stranger of Paradise: Final Fantasy Origin är dock en förvirrande upplevelse. Det är som att köpa en pizza och att efter två goda tuggor upptäcka att någon sate slängt banan på den. (Banan är gott men har ingen plats i mat!) Jag petar bort bananbiten men inser att för varje tugga blir det mer och mer banan. Till slut är det bara att slänga pizzan.
Final Fantasy firar 35 år och att göra det med ett återberättande av spelet som en gång startade den populära japanska rollspelsserien är en bra idé. Många gånger kan dock själva idén vara bättre än utförandet, vilket är fallet med Stranger of Paradise.
Jobb- och stridssystemen funkar bra ihop.
Vi kan börja med de bra sakerna. Det absolut bästa är musiken, det är omarbetningar av gamla klassiska musikstycken och det är fler än en gång det kryper upp nostalgiska rysningar längst ryggraden. Stridssystemet är också kompetent. Inte nödvändigtvis kanske ur ett klassiskt Final Fantasy-perspektiv, men Team Ninja är mästare på tight action och det här är inget undantag. Behöver jag ens nämna att striderna inte är omgångsbaserade? Jack svingar sina vapen i ett galet tempo och kan avsluta fienderna med att göra blodmos av dem genom olika kristallattacker. Stranger of Paradise påminner faktiskt lite om Nioh och Devil May Cry i striderna. Final Fantasys klassiska ”jobbsystem” går också bra in i hur Team Ninja konstruerat stridssystemet. De olika jobben får specifika rörelsemönster, vapen, attacker och även egna erfarenhetsträd, vilket skapar väldigt mycket frihet i hur jag väljer att tackla striderna.
Resten då?
"Karbonkopior på folk vi sett i alla Square Enix-spel någonsin"
Tyvärr börjar saker fall sönder här. Som skrivet är Stranger of Paradise en omarbetning av ett spel som släpptes 1987 till Nintendo Entertainment System, NES. Vi talar om ett spel med 35 år på nacken, och det speglas i berättelsen. Även om utvecklarna har försökt ta ut svängarna handlar det fortfarande om fyra hjältar med fyra kristaller som ska rädda världen. Hur mycket de än försöker svänga till det så landar vi ändock i denna simpla berättelse och alla försök utöver den känns dittvingade, ibland nästan parodiska.
Huvudkaraktären Jack kan vara den träigaste karaktären som funnits, både i utseende och beteende. Hans besatthet med att ”Kill Chaos” (som repeteras gånger 1 000 under spelets gång) blir löjlig, ofrivillig komik till slut. Resten av karaktärerna är karbonkopior på folk vi sett i alla Square Enix-spel någonsin. Jag brukar ha överseende med detta i Final Fantasy för det brukar ändå finnas personligheter och karaktärer som är minnesvärda. I Stranger of Paradise finns det inget minnesvärt i dem överhuvudtaget. Förutom då kanske att Jack är en träbock.
Världskartan är identiskt med originalspelets vilket är roligt, men istället för att spelarna får utforska världen och själv hitta till de olika ställena är dessa nu gjorda som uppdrag. Dessa väljer jag från markeringar vilket innebär att den nostalgiska kartan i sin tur bara blir som en förfinad meny. Jag undrar också om det är på ett liknade sätt de tänker lösa världskartsdelen i del två av Final Fantasy 7-remaken?
När jag väl startar uppdragen är de inte heller speciellt imponerande. De olika banorna består mest av linjära korridorer, monster som ska dödas och en boss i slutet. Största problemet är att allt är så likadant att jag får svårt att se var jag varit och vart jag ska. Då jag inte heller får någon typ av karta över områdena jag besöker är det fler än en gång jag råkat gå tillbaka av misstag. Efter striderna har kameran nämligen snurrat så mycket att jag får svårt att orientera mig, trots att det i stort bara finns två vägar att gå.
Grafiskt är spelet inte fult, men jag känner att vi kan börja kräva lite mer nu när vi är så långt in i konsolgenerationen. Det finns spel från förra generationen som ser betydligt bättre ut, Final Fantasy 7-remaken och Final Fantasy 15 är två. Trots det upplever jag att spelet ibland segar ned rejält i striderna när det blir mycket som händer.
En meny maskerad till karta.
Stranger of Paradise har mycket nostalgi och det är fler än en gång jag blir varm i kroppen när dessa strängar spelas. Musiken är fantastisk, världen känns igen både till karta och namn på städer. Även karaktärer i världen och fiender är plockade från originalspelet. Dessvärre är spelet också en väldigt delad upplevelse och det känns inte som om utvecklarna vetat vilken fot det ska stå på. De har försökt göra en mer vuxen tolkning och jag förstår att de ville ge mer substans till de fyra namnlösa hjältarna från originalet. Men mycket är så kliché att det blir parodi av det hela.
"Stranger of Paradise har mycket nostalgi"
Det finns dock ställen där de gör frivillig parodi som funkar. När ett kattmonster släpper en nyckel till en dörr så frågar en av karaktärerna varför katten hade en nyckel i magen. Varpå en av de andra svarar: ”Obviously they do not take good care of their cats”. Jag önskar att det hade kunnat vara fler sådana moment istället för att allt ska vara så mörkt, skitigt och seriöst. Striderna är actionfyllda och jobbsystemet bra. Team Ninja kan sin action och när spelet är som bäst kan bosstriderna liknas med något från From Software.
Jag tappar dock fort intresset på grund av det simpla sätt som berättelsen framförs genom uppdragssystemet på världskartan, plus den löjligt tråkiga och förvirrande bandesignen. Ett till problem är hur spelet överöser en med ny utrustning. Loot är ju kul men väskan blir fylld med så mycket prylar efter varje uppdrag att jag får huvudvärk när jag öppnar den. Istället för spänningen över att få något nytt som droppar blir det bara en djup suck över att jag måste in och återigen pilla i väskan.
Team Ninja gör ett försök, men tyvärr - Stranger of Paradise är inte mitt Final Fantasy.
Pc-versionen testad. Spelet är släppt till pc, Playstation (4, 5) och Xbox (Series, One).
