"Tydligt att Platinumgames valt att prova något nytt"

Som spelserie har Bayonetta ett antal år på nacken. Det första spelet släpptes 2009 och sedan har två uppföljare kommit. Samtliga med samma recept av vansinnig, over the top-action där den karismatiska umbrahäxan stått i centrum. Den tredje delen kom så sent som förra året och det var nog ingen som trodde att vi skulle få ytterligare ett spel bara några månader senare. Men här är vi nu, Bayonetta Origins: Cereza and the Lost Demon har nyss släppts och det är tydligt att Platinumgames valt att prova något nytt.

Som titeln skvallrar om utspelar sig alltsammans långt innan händelserna i huvudspelen och även om vi spelar som samma karaktär finns det stora skillnader mellan Cereza, som har huvudrollen i detta spel, och Bayonetta som hon senare växer upp till. Den unga häxan är långt ifrån den självsäkra trollpackan vi stött på tidigare (läs: senare). Hon är blyg, osäker, blir ofta rädd och är inte alls särskilt bevandrad när det kommer till trollkonster. Det kan låta som en spelmässig nackdel men det tillför faktiskt en sårbarhet som gör att jag bryr mig mer om henne.

"Med på äventyret är vidundret Cheshire"

Spelet är upplagt som en sagobok där berättelsen förs framåt av en berättarröst, utskriven text, sparsamt animerade bilder och bläddrande bland sidor. Alltsammans ackompanjeras av stämningshöjande orkestermusik – som passande nog låter sagolikt bra. Huvudpersonen Cereza är resultatet av förbjuden kärlek mellan hennes föräldrar som kommer från två olika grupperingar av magiker. Som straff blev hennes mor fängslad och själv blev hon utstött.

Hennes drömmar om att bli en mäktig häxa och att kunna återförenas med sin mor leder henne in den förtrollade Avalonskogen som är spelets huvudsakliga skådeplats. Skogen är fylld till brädden av elaka feer och andra otäckheter, men som tur är har hon inte förirrat sig in i bland träden alldeles ensam. Med på äventyret är vidundret Cheshire, en demon som frammanats mot sin vilja och av misstag fastnat i Cerezas gosedjur. Till en början är deras relation inte helt friktionsfri men allt eftersom närmar de sig varandra och jag blir mer fäst vid båda två.

Vardera kontrollhalva styr varsin del av den magiska duon: vänster sida kontrollerar Cereza och höger Cheshire. Det kan tyckas aningen avigt att styra två karaktärer samtidigt men det är en vanesak och ganska snart får man kläm på det. Den tudelade kontrollmetoden öppnar upp för en hel radda med kreativa pussel där det gäller att hålla tungan rätt i mun. Men du är inte tvungen att styra båda två hela tiden, med ett knapptryck återgår demonkatten till sin mer hanterbara gosedjursform och flyger tillbaka till häxans famn. I detta läge, som kallas "hug mode", går det att röra sig snabbare och katten laddar också upp sina magireserver. Det är också ganska välkommet att återgå till en lite mer traditionell kontrollmetod mellan varven.

"Vardera kontrollhalva styr varsin del av den magiska duon"

Under sammandrabbningarna är det katten som delar ut stryk medan Cereza supportar. Hon kan inte angripa själv men kan låsa fast fiender med besvärjelser och öppna upp dem för attacker. Trollformler kan också nyttjas utanför striderna för att lösa pussel och öppna dörrar. Detta sker i små rytmsektioner där magin dansas fram i form av balettsteg. På utvalda lägerplatser kan du spara, låsa upp nya förmågor och samtidigt passa på att koka trolldryck av ingredienser du plockat på dig längs stigarna. Längre in i äventyret ökar svårighetsgraden då det dyker upp fiender som endast kan besegras med viss sorts magi och det lönar sig att återbesöka delar av skogen då andra vägar blir tillgängliga i takt med att du skaffar dig fler färdigheter.

Visst kan det ibland vara lite väl svårt att läsa kartan, fiendedesignen är rätt oinspirerad och jag önskar ofta att Cheshire kunde gå lite fortare. Men sammantaget är Bayonetta Origins en glad överraskning och ett väldigt lyckat tillskott till franchisen. Att fokuset ligger på äventyr snarare än action passar utmärkt och trots att spelet har formen av en saga känns huvudkaraktären mer mänsklig än någonsin tidigare. Platinumgames blandar lika delar äventyr, pussellösning med underhållande strider och resultatet är en välsmakande kompott som man gärna vill ha mer av.

Till skillnad från Bayonetta 3 som kändes begränsad av hårdvaran är denna prequel verkligen skräddarsydd för Switchen. Spelet ser underbart ut på såväl stor som liten skärm och i handhållet läge känns det nästan som att man håller i en bok. Det är imponerande hur mycket utvecklaren vågat ändra på ett redan vinnande koncept och hur lyckat utfallet är. Personligen vill jag bara ha mer av den yngre Bayonetta och hoppas att vi kan vänta oss fler spel av den här typen.

Fotnot: Bayonetta Origins: Cereza and the Lost Demon är släppt till Nintendo Switch.