Originalet Everspace släpptes 2017 som en form av roguelike. Det var av allt att döma ett hyfsat lir (undertecknad har inte spelat det) där ett av de mest vanligt förekommande klagomålen var genrevalet – folk var mer intresserade av spel stöpta i gamla goda Freelancers form med en öppen värld man kan färdas runt lite hur man vill i och utvecklas efter hand.
Sagt och gjort har utvecklaren Rockfish Games gjort just det. Everspace 2 är nämligen inte alls särskilt likt föregångaren vid sidan om den mest grundläggande (och bästa) delen av spelet – striderna. Freelancer är det inte, men däremot ett action-RPG där man på gott och ont lagt betydligt mer krut på story och en rym(d)lig värld att utforska.
Rymden är allt bra vacker ibland.
Det är två saker jag slås av tämligen omgående när jag börjar min rymdresa. Den första är att den kalla, mörka rymden är oerhört vacker. Everspace 2 är ett riktigt tjusigt spel med en radda olika, stiliga miljöer utöver nämnda rymd, inklusive såväl karga ökenlandskap som grottor och städer. Det andra som slår mig är hur satans bra titeln flyter. Inga FPS-drops här inte. Inga krascher eller märkvärda buggar heller, för den delen. Förvisso dyker det upp en laddskärm varje gång man kilar till ett nytt system, men den är föredömligt kortvarig. Menyer är responsiva och detsamma gäller kontrollerna där rymdkrigandet funkar alldeles utmärkt med mus och tangentbord.
"Det andra som slår mig är hur satans bra titeln flyter"
Grundbulten i upplevelsen är just striderna. Det finns förvisso diverse andra uppdrag, men de känns allihop som en form av påklistrat “måste” såsom att skugga folk till en mötesplats (när ska spelmakare sluta göra urtråkiga varianter av detta?). Eller uppdrag där jag ska frakta explosivt gods, vilket paradoxalt nog innebär att skeppet sprängs om jag tar stryk men även om jag sitter och skjuter själv, varvid man istället konstant behöver fly. Det känns ungefär lika onödigt och motsträvigt som smyguppdragen i 2018 års Spider-Man.
Dessa avarter hör dock till undantagen. I huvudsak är det regelrätt pangande som gäller, och det är här Everspace 2 skiner. Fienderna är inte särskilt spännande till en början men blir mer varierade eftersom. För att inte tala om dina egna möjligheter att förändras.
Mitt rymdskepp är nämligen vad allt kretsar kring. Till en början känns det inte särskilt inspirerande, men efter hand låser man upp en hel arsenal olika skeppsvarianter, vapen och andra färdigheter. Så som “devices” som är en form av uppgraderingsbar grej med cooldown, (exempelvis en EMP som temporärt slår ut fientliga skepp i närheten). Det är ett riktigt gediget system som ger gott om utrymme för att anpassa sin farkost efter det egna spelandet. Vill du bara åka rakt in och ge samt ta stryk? Check, givetvis. Vill du vara en jobbig liten skit som plinkar på avstånd och håller dig undan? Check. Vill du agera kryssningsfartyg och demolera fienden med en armada av missiler? Check. Och så vidare.
Rymdstriderna är underhållande, ofta svåra och blir heller inte särskilt repetitiva tack vare möjligheten att snabbt och enkelt kunna byta såväl bestyckning som skepp. Huruvida spellängden passar beror lite på hur sugen man är på att grinda, för grinden är onekligen påtaglig då Everspace 2 på många sätt är en looter shooter.
Sedan har vi då manuset. Krut har som sagt lagts här. En diger codex sparar info om alla relevanta karaktärer, platser och annat och all dialog har röstskådespeleri (av väldigt varierande kvalitet). Handlingen kretsar kring klonen Adam och dennes försök att lyckas undkomma den demilitariserade zonen spelet utspelar sig i.
"Det tjattras, och tjattras, och tjattras"
Med på resan dyker en handfull olika kompanjoner upp. Individer som återfinns i Adams hembas och har diverse olika färdigheter att låsa upp som ger en mängd olika passiva fördelar. De deltar i allmänhet inte i strider (men det händer), men är likt Adam själv desto mer involverade i dialoger.
Och satan vad dialoger det är i spelet. Det tjattras, och tjattras, och tjattras. Tyvärr är det ofta även ointressanta dialoger, och försvinnande få av karaktärerna känns trovärdiga eller ens sympatiska. Storyn är inte heller den särskilt intressant, vilket är synd med tanke på hur mycket resurser man har lagt här. Inklusive en lång rad fina, utdragna mellansekvenser.
Efter ett par års early access funkar tekniken som den ska.
Det är dock inte hela världen då det finns så mycket mer än bara storyn. Utvecklarna själva räknar med ungefär 30 timmars speltid om man fokuserar på huvudstoryn och en del sidouppdrag (detta kan jag skriva under på) men mer än det dubbla för den som är sugen på att bredda upplevelsen lite och utforska sektorn. Och gör för all del det, för så länge som man fokuserar på att panga snarare än snacka är Everspace 2 ett riktigt kompetent rymdlir.
Fotnot: Everspace 2 släpps den 6 april till pc, (Win, Mac, Linux), PS5 och Xbox Series. Testat med Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070, 16 GB RAM och Windows.
