“Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” sägs det, men hur väl stämmer det? Warhammer 40K: Space Marine släpptes redan 2011 och nu tretton år senare kommer uppföljaren. Nya utvecklare och utgivare men samma huvudkaraktär och krigshärjade galax står i centrum. Demetrian Titus är tillbaka och kampen mot mänsklighetens alla fiender är lika aktuell nu som då.
Dånet från artillerikrevaderna ekar högt omkring oss och luften fylls av såväl rök som slamret av tunga stridsmaskiner. Jag höjer blicken mot skyn för att få en stunds andrum. Långt bakom de gigantiska krigsskeppen som tycks stå stilla på himlavalvet skymtar färgglada planeter jag inte vet namnet på. Men kriget är långt ifrån över och min uppmärksamhet behövs på annat håll.
En bit bort skymtar det karakteristiska röda skenet från Astra Militarums laservapen. Just nu verkar fotsoldaterna hålla fienden stången men frågan är hur länge de mäktar med. Jag sätter av, ökar takten till en sprint och mina båda vapenbröder följer mitt exempel. Vi är Space Marines, tillhörande falangen Ultra Marines, vilket syns både på våra blåa, bredaxlade rustningar och våra vapensköldar. Drygt 2,5m långa och beväpnade till tänderna är vi en kraft att räkna med.
"En vunnen sammandrabbning är ingenting"
På nolltid är vi framme hos våra mänskliga bröder och lika fort rusar vi förbi mot fienden. Jag och mina kamrater virvlar fram som serpentiner över slagfältet och hugger ner allt som kommer i vår väg. Med precisionen hos en kirurg och en bulldozers råa kraft banar vi outtröttligt en väg genom fiendeleden. Våra dräkter täcks av blodet från otaliga motståndare och lika snabbt som det började är det över. Men en vunnen sammandrabbning är ingenting i det långa loppet. Vi har ett uppdrag att slutföra, fler att undsätta och ett outtömligt antal motståndare att nedkämpa. Utan att se oss om lämnar vi våra allierade och fortsätter framåt.
Ungefär så ser en glimt av en space marines vardag ut, och trots att nästan tvåhundra år har passerat sedan Titus bravader i föregångaren är mycket sig likt. Spelet är indelat i kapitel och utspelar sig linjärt i korridorliknande banor där det är närapå omöjligt att gå fel. Avancera till en given punkt; besegra allt motstånd; rör dig framåt; klicka på en knapp eller plocka upp någonting; skjut allt som rör sig och så vidare. Ett upplägg som känns aningen daterat och får mina tankar att vandra till både det första spelet samt Gears of War-serien. Gammalt behöver inte vara dåligt om man är beredd på det, men man hade kanske önskat sig lite mer valfrihet och innovation. Fienden består denna gång främst av tyranider, utomjordiska bestar som påminner om Alien-filmernas xenomorfer och det är fascinerande att se hur många enskilda individer som spelmotorn lyckas måla upp samtidigt. Ofta ställs du inför situationer där en punkt måste hållas och tyraniderna väller fram i en outsinlig ström.
Ammon kommer inte hinna rosta.
Har någon sneglat på Alien, månntro?
Turligt nog är man väl rustade för alla möjliga hot. Närstrider är lika vanliga som pang-pangande på distans och det bjuds överlag på finfin arkadaktig action med bra tempo. Det finns en rad krutpåkar att välja bland och även om några känns lite väl lika varandra är det bra tryck i samtliga puffror. Trots att jag själv styr över ljudvolymen känns det som att varje avlossat skott ringer i öronen. Kontrollen för ditt närstridsvapen är snillrikt minimalistisk. Varje sving med ditt tillhygge sköts med en enda knapp och genom att göra specifika knapptryck längre plockar du fram mer effektiva manövrar.
Titus och grabbarna är också begåvade med både en hälsomätare och en stridssköld. Hälsa kan fyllas på med klassiska stim-packs men för stridsskölden ser det annorlunda ut. När en fiende tagit tillräckligt mycket skada får du möjlighet att avsluta dem genom en lika episk som blodig avrättning och varje lyckad sådan laddar upp skölden igen. Detta gör att man medvetet anpassar sin framfart och ibland tvingas in i närkamp för att rädda livhanken. Skölden fylls också på av sig själv om du inte tar skada, men det är svårt att styra över när både kulor och klor viner i luften. Skulle det krisa kan du också bränna av specialaren “Righteuos Fury” som låter dig göra extra skada under begränsad tid samtidigt som hälsan regenereras.
Utöver huvudkampanjen, som kan avnjutas ensam eller tillsammans med två vänner, finns det en dedikerad samarbetskampanj kallad Operations och ett flerspelarläge döpt till Eternal War. Operations innehåller ett antal uppdrag som utspelar sig samtidigt som huvudberättelsen men från en annan stridsstrupps perspektiv. De ger inte samma inlevelse men det är ett intressant grepp med visst återspelningsvärde tack vare flera svårighetsgrader. I både Operations och Eternal War väljer du vilken klass du vill spela som och alla har sina styrkor och svagheter. Baserat på dina prestationer låser du upp uppgraderingar, nya vapen och rustningsdelar att pynta din krigare med. Du får också möjligheten att skräddarsy din rustning med heraldik, emblem och färgsättningar. Mängder av existerande underfalanger finns representerade men det flesta kosmetiska valen är låsta och kräver att du investerar lite ingame-valuta.
Alltsammans är väldigt snyggt och cinematiskt men på ett tekniskt plan känns det aningen tungrott. Jag har en helt okej burk att jobba med men var ändå tvungen att gå in i inställningar och justera reglagen för att det skulle rulla på ett tillfredsställande sätt.
"Kanske kan bero på deras livssituation"
Rustningar och vapenmodeller riktigt läckra men karaktärerna har rätt livlösa ögon (något som i och för sig kanske kan bero på deras livssituation men sannolikheten att det är en teknisk begränsning är nog större). Ai-kompanjonerna ska ha både ris och ros. De är duktiga på att komma till ens undsättning och lämna skadade fiender så att jag kan avrätta dem, men rätt värdelösa när det kommer till att lösa problem själva – speciellt under Operations. Jag stötte också på några mindre grafiska buggar och i en sekvens där man behövde passa sig för mindre, svärmande fiender betedde de sig ytterst märkligt. Förhoppningsvis kan det komma uppdateringar som rättar till såna småfel och får det att rulla ännu bättre överlag.
Trots våld och död är det en mäktig värld som möter oss.
Tyvärr är inte kampanjen särskilt engagerande, något jag tror delvis beror på universumets uppbyggnad. När allt går åt skogen på tusentals planeter samtidigt är det svårt att få just detta äventyr att kännas särskilt viktigt. Trots det skulle jag ändå säga att man tjänar på att veta vad som hände i föregångaren. Har du dessutom lite förkunskaper om 40k-universat kommer du få ut ännu mer. Men samtidigt vill jag flagga för att detta kan vara ett perfekt tillfälle att hoppa på tåget ifall du är nyfiken på Games Workshops krigshärjade framtid.
"Lite gammalt hederligt tredjpersonsskjutande i ny, tjusig kostym"
“In the grim darkness of the far future, there is only war" är en fras som kommit att bli tongivande för hela franchisen och som spänner över både lång tid och många uttrycksformer. Men efter att ha spenderat tid med Space Marine 2 inser jag att den också innehåller en hel del spelglädje. Utvecklarna har lyckats med att få till ett storslaget äventyr som passar perfekt för dig som inte vill tänka allt för mycket utan suktar efter lite gammalt hederligt tredjepersonsskjutande i ny, tjusig kostym.
Uppdatering efter test av flerspelarläget
Eternal War bjuder precis som grundspelet på en nostalgisk old school-upplevelse. Kartorna består av små arenor och det blir rätt intimt då man endast är sex Ultramarines per lag. Visst hade man gärna sett större kartor och möjligheten till fler spelare, men det som är på plats håller ändå bra och det finns en del kosmetiska saker att låsa upp. Personligen har jag inte haft några problem med vare sig att hitta matcher eller hackiga anslutningar. Gillar för övrigt att man belönas med små medaljer baserat på ens bedrifter under matchen – önskar bara att de hade basunerats ut så att alla hörde.
Fotnot: Space Marine 2 släpps den 9 september till pc, PS5 och Xbox Series. Testat på pc med Intel Core i7-12700H, RTX 3070 Ti, 16 GB RAM.
