Recension – ToCA Race Driver 2

Ett välbekant *klonk* informerar om att ett nytt spel landat på er ödmjuke recensents hallmatta. Normalt får ett spel som är del fyra i sin serie (ToCA Race Driver var del tre i ToCA-serien, om än inte med solklar koppling till föregångarna) på sin höjd recensenten att framåt eftermiddagen, med skriande brist på entusiasm, sakta släpa sig ut och hämta det. Fast efter att ha spelat en förhandsversion av Race Driver 2 är jag nyfiken på vad Codemasters kokat ihop i fullversionen.

Tämligen omgående framgår det att jag missförstått den lätt pretentiösa undertiteln Ultimate Racing Simulation. Spelet gör inte, som jag förstått det, anspråk på att vara en renodlad simulator, snarare rör det sig om lättsimulation med arkaddoft. Namnet syftar på att man försöker täcka in det mesta av bilkörning i tävlingssammanhang - gamla gatbilar och rally a'la Colin McRae samsas med amerikansk rundbaneracing, hot rod-körning på stadsbanor och Formel 1. Missförståndet är hursomhelst inte enbart undertecknads fel, Codemasters vill gärna framställa spelet som en hårdhudad simulator (exempelvis med reklamtext som If you're a beginner, begin somewhere else!), något som den alltså inte är.

Allt som allt står 35 kärror till buds, varav många skiljer sig rejält åt i fråga om fart och hantering. Bilarna körs, sladdas och lågflygs fram på 31 banor, de flesta avbilder av verkliga förlagor. En del av dem återanvänds - de finns i långa och korta varianter - så i praktiken känns utbudet mindre. Därtill har du aldrig mer än maximalt fyra fem stycken tillgängliga för en viss fordonstyp, vilket om du fastnar för en viss kärra gör att banutbudet känns synnerligen snålt. Till deras fördel ska dock sägas att många av dem är enormt välgjorda. Att ratta en Mustang anno 1968 genom feta dubbelkurvor med såväl svackor som krön har potential att ge dig rejäl träningsvärk i armarna.

Därmed kommer vi helt logiskt in på körkänslan. Två realismlägen står till buds: Simulation och Pro-Simulation. I min mening är den senare alldeles för svårbemästrad för att vara spelbar, inte enbart beroende på grund av tvivelaktigt racingkunnande hos mig. Läget känns inte alls realistiskt och är inte värt att lägga någon större möda på. Nåväl, i Simulation-läget bjussar nämnda Mustang och många andra kärror, exempelvis en cabriolet vid namn AC 289 CRS (übercool och med farligt många hästar), Formel 1-vagnarna, Jaguar E-Type och den vindsnabba Ford GT90, på en körkänsla som är helt fenomenal. Även om vi inte snackar intill sanning gränsande realism är kontrollerna i min mening tillräckligt nära verkligheten och - framförallt - extremt sköna. Vissa bakhjulsdrivna vagnar ger monumentalt fläskiga bredställ, faktiskt så sköna att jag först valde att sladda mig igenom varje kurva, trots att det finns snabbare körsätt.

Dessvärre finns ett par fordonstyper där körkänslan inte alls glädjer, exempelvis lastbilslopp, rundbaneracing och rally på grus. I den den sistnämnda är fartkänsla, kontroll och fysik under all kritik (jämför med Colin O4 för ett talande exempel). Samma fysik för bilarna används i alltför många och olikartade spelformer, vilket naturligtvis inte fungerar. Tänk er ett Counter-Strike med Quake-fysik.

Karriärläget i Race Driver 2 är, precis som i ettan, försett med en story. Nöjet med denna är försumbar men vi kan ändå fastslå att det är ett piggt försök att utveckla en genre som i stort sett står still i fråga om nytänkande. Därtill är de mellansekvenser som för storyn framåt riktigt välgjorda, med bra röstskådespeleri och en handling som åtminstone inte framkallar kräkningar. Den som vill hoppar över berättelsen men för att få tillgång till alla bilar måste karriären klaras av. Utöver karriären kan du köra fritt race (valfri bana/bil/motståndare/längd med mer), time trial, splitscreen (kallas multiplayer...), riktig multiplayer (lokalt eller online). Det sistnämnda kräver att du har GameSpy Arcade installerat men navigeras med fördel inifrån spelet, där det fungerar alldeles utmärkt (dock måste du ha ett GameSpy-konto). Valmöjligheter som biltyp, om datorspelare ska medverka, skador och annat gör att du med fördel kan låta den externa prestandaslukaren vara avstängd. Vid ensamspelande tampas maximalt 21 bilar om utrymmet samtidigt, medan du online kan möta upp till elva fartglada kombattanter.

Som gasglad och hetsig skrivbordsförare tog det inte lång tid att upptäcka att vårdslös körning (läs: använda motståndarna som broms) förvandlar din en gång så stolta kärra till en hög med skrot. Ikoner i displayen markerar vad som är trasigt, men vad som är vad är egentligen inte viktigt, samtliga skador utmynnar först i sämre prestanda och väggrepp, senare i en biljett till närmsta bilskrot. Bra är att skadekänsligheten varierar mellan olika bilar; Formula Ford-kärror har en tendens att tappa framhjulen medan lastbilar står pall för det mesta.

Utseendet då? Jo, Codemasters har lyckats snitsa till en grafik som är fullt funktionsduglig och som dessutom flyter riktigt bra. Emellertid når vissa banor och bilar av någon anledning inte alls upp till majoritetens standard, men överlag är det klart godkänt. Dock irriterar viss (grafikkortsrelaterad?) buggighet, i form av att spelet ibland är extremt mörkt. Spelet är testat med ett ATI-grafikkort och i readme-filen rekommenderas att dylika körs med standardinställningarna för skrivbordets ljushet. Detta hjälper dock inte, så jag tvingas att själv ändra ljusheten med grafikkortets gammakorrektion inför varje lopp. På ljudfronten är det ungefär samma sak som med utseendet, fast med värre buggar. Att få igång ett fungerande surround-ljud har visat sig vara en omöjlighet. En patch vore inte i vägen.

Det är en sann plåga att sammanfatta denna recension med ett sifferbetyg. Stora delar av spelet - allt som har med multiplayer att göra, körkänslan (när den fungerar), många bilar, bandesignen, fysiken - skänker glädje som jag inte stött på sen Rally Trophys dagar och jag vill så gärna klämma i med en stark fyra. Tyvärr tvingas jag inse att Codemasters tagit sig vatten över huvudet och tolkat devisen Ultimate Racing Simulation på fel sätt. Om man hade skalat bort de trista bilarna och körformerna, utnyttjat de många banorna bättre och lagt mer krut på att få samma körkänsla överlag hade vi haft ett bilspel i absolut toppklass. Race Driver 2 nöjer sig tyvärr med att vara kanon - ibland.