Kurt får vila i frid.
Du riskerar inte att stöta på några riktiga musikstjärnor som fått en polygon- och texturmakeover, i Warriors of Rock är det bara hittepå-rockare som syns på scenen. Kanske blev de många rättstvisterna med bland annat No Doubt och Kurt Cobains lätt rabiata exfru lite för mycket för #Activisions juridiska avdelning.
Däremot syns en annan kändis titt som tätt. Vi ser neonskyltar bakom scenen med snirklig skrivstil och vad är det för dryck som gör herr Napalm, nyss utslagen i rännstenen, pigg och redo för ännu ett bombastiskt scenframträdande? Du lär märka det ganska snabbt, det är ju bara ett av världens mest kända varumärken som produktplacerats väldigt oblygt.
En redaktörs bekännelse
Nåväl. Det krävs kanske ändå inte så mycket innovation när det finns en fläskig låtlista med en befolkning på strax över 90, mer fokuserad på rock än femmans något spretiga repertoar. Jag gillar också att de är fortsatt upplåsta redan från start, med en handfull undantag som kräver att du kör igenom kampanjen. Personliga favoriter som Strung Out, Rise Against och Silversun Pickups finns med men om det är en sak jag har lärt mig så är det sällan smaken som styr vad som är skoj att spela. Det är inte lätt att erkänna att "Tick Tick Boom" av The Hives är fantastiskt rolig, "Lasso" av mjukisarna Pheonix likaså.
Yxor från Guitar Hero 2, World Tour, Warriors of Rock samt Rock Band.
Spelet släpps med en ny gitarr som tar ett litet försiktigt avsteg från den tidigare formen. Med all elektronik nu samlad i mittpartiet och halsen är det fritt fram att ändra hur dess kropp ser ut. Vi kunde nästan höra hur alla kinesiska tillbehörstillverkare skrek av lycka när det annonserades. Den rörelsekänsliga panelen som introducerades med World Tour är borttagen, en funktion som jag ändå aldrig använde mig av. Spelet har dock fortsatt stöd för tekniken. Den mest markanta skillnaden är att avståndet mellan strängen och den orangea knappen har ökat. På tidigare gitarrer har avståndet varit cirka 28 centimeter, nu är det 31; samma sträcka som på Rock Band-yxorna.
När jag sorterat in den halvdana kampanjen och quickplay-lägets nya utmaningar i ”det var väl ett hyfsat försök”-facket så ser jag ett spel som försöker underhålla oss på precis samma premisser som föregående titlar. Serien är sedan gammalt väldigt duktig på att få dopaminet från kroppens belöningssystem att flöda, det räcker med att pricka ett par noter i rad för att känna sig duktig och låtarnas beskedliga längd gör kickarna snabba och lättillgängliga. Min hjärna börjar dock vänja sig och dosen blir därför betydligt mer utspädd. Activision bör nog akta sig för att det sker också hos den stora massan för då tar framgångssagan slut väldigt snabbt. Tills dess har Warriors of Rock bara drygt 90 argument för ett köp. För mig räcker det inte så långt längre.
