Recension – Project Earth

Till att börja med gick själva installationen väldigt snabbt och smidigt. Det är inte så vanligt i dagens läge att man ser ett spel som med full installation endast slukar upp 170MB på hårddisken, sen kan man fråga sig om denna lilla fördel kan mäta sig med alla de nackdelar det medför att bara utnyttja så lite utrymme för ett spel. Innehållet spelet har att bjuda på stämmer bra överens med hur mycket utrymme det tar på hårddisken, här bjuds verkligen inte på några imponerande filmsekvenser eller högupplösta texturer.

Och så börjas det

Jag påbörjar min utforskning av spelet med att försöka mig på de inlärningsuppdrag som erbjuds. När bilden äntligen dyker upp efter den ovanligt långa laddningstiden blir jag en aning frustrerad över texten som jag bara hann läsa två ord av försvann för att jag råkade röra på muspekaren, inget tal förekommer här heller. Efter fyra omstarter av uppdraget lyckades jag slutligen hålla muspekaren helt stilla så att jag kunde läsa texten innan den försvann och fick då reda på att den går att få fram igen med en simpel knapptryckning.

Först får man givetvis reda på hur spelets styrning hanteras, den är nämligen en aning ovanlig och kan mest liknas den man sett i spelet Black & White med en tredimensionell muspekar som kan röras i alla riktiningar (upp, ner, höger, vänster, fram och bak). Kameran följer automatiskt med muspekaren som är centrerad i bilden såvida man inte håller ner control och då kan förflytta muspekaren hur man vill i den aktuella vyn. Man måste använda sig av både mus och piltangenter för att kontrollera muspekaren.

Kort och gott kan man jämföra kontrollerna i spelet med att man är spektator i något FPS-Spel och flyger omkring fritt utan att vara låst till nåt objekt.

Svag kampanj

Efter inlärningsuppdraget känner jag mig redo för lite riktigt spelande och ger mig in i spelets kampanj. Först får man göra valet om man vill spela som människorna eller demonerna.
Människornas första uppdrag utspelas i en tid precis innan de har mött någon annan typ av intelligent liv i rymden och består först av uppgifter i form av att samla in resurser och liknande. Efter ett par uppdrag dyker det upp motstånd och svårighetsgraden i spelet stiger avsevärt när man blir tvungen att ta kontroll över upp till tre slagfält samtidigt som man skiftar mellan med F1, F2 och F3.

Man slipper va ensam

Möjligheterna för multiplayer är simpla och bjuder inte på något utöver det vanliga. Här finns deathmatch som är upp till 8 spelare alla mot alla och teamplay som är detsamma fast med lagbaserat spel som namnet tyder. Här finns även ett tredje alternativ, skirmish som bara är till för att spela mot datorkontrollerade spelare, lustigt nog går dom inte att blanda. Antingen spelar man med/mot människor eller ensam mot datorer.

Och så här går det till

Själva spelandet är som de flesta andra realtidsstrategi-spel att man har en bas, i detta fallet ett stort moderskepp och ett antal små skepp med diverse uppgifter.
Man börjar med att bygga sina skördare som smidigt och helt automatiskt kör iväg till närmsta asteroid för att samla in resurser så fort de lämnat moderskeppet. Sedan kan man bygga ett par olika typer av stridskepp i olika storlekar beroende på hur mycket resurser man tänkt sig att spendera. Man bygger även ett byggnadskepp som bygger nya basskepp av andra typer för att möjliggöra produktion av större stridsskepp.

Vad får man för pengarna ?

Antalet olika skepp man kan bygga i spelet är dock bedrövligt lågt, jag kunde nog räkna upp till bara 5 olika typer av stridsskepp för människorna när jag tog en sammandrabbning mot datorn. De olika skeppen anfaller dock på helt olika sätt och är bra i olika situationer. Människornas arsenal består av ett kamikaze-skepp, ett lätt stridsskepp, ett tungt stridsskepp, en mindre kryssare, en stor kryssare och ett taktiskt skepp som avfyrar ett vapen som saktar ner motståndarnas skepp.

Demonernas arsenal är i stort sett likadan till skillnad från att deras kamikaze-skepp är större, långsammare och gjort för att förstöra stora skepp och att deras taktiska skepp är ett hangarskepp som kan lasta en mängd små skepp. Båda raserna har ett moderskepp som kan producera de små stridsskeppen, skördare och byggskepp. Ett annat stort skepp med uppgift att producera de större stridsskeppen går även finna hos båda raserna. Båda raserna har gemensamt att de måst producera elektricitet med en typ av kraftverksskepp som man bygger fler av vid behov, ju fler skepp man har ju mer ström behöver man om man fortfarande vill utnyttja diverse form av lyx som till exempel radar.

Vinner på lång sikt

Grafiken i spelet överträffar inte mycket av de tidigare man redan sett i denna typen av strategispel som till exempel Homeworld. Men här finns en avgörande skillnad som i många fall gör detta spelet mer intressant vilket är att grafikmotorn inte har någon gräns på hur långt bort den renderar föremål. Detta medför att man helatiden kan se vad fienden har för sig i striderna även om det man ser bara är ett par fläcker långt bort på andra sidan ett asteroidbälte. Man kan trots det stora avståndet se att fienden skickar sina skördare till olika ställen och bygger upp fler stora basskepp. Detta skapar en kännsla av kapprustning som är ganska underhållande.

I rymden kan ingen höra dig skrika

Ljudet i spelet är inte något av det bästa man hört, rösterna är verkligen illa ditklippta eller inspelade när man hör dom under de realtidsrenderade sekvenserna mellan uppdragen i kampanjen men musiken i spelet är riktigt bra för det mesta och bidrar till en fin stämmning genom att svänga mellan lugn harmonisk synth till värsta rave-musiken när en strid bryter rymdens tystnad.

Och jag som trodde rymden var oändlig

Slutligen kan man sammanställa ett Project Earth är ett strategispel som slängts ihop av de bästa elementen från redan existerande titlar i denna genre. Tyvärr dras spelupplevelsen ner väsentligt av det fattiga innehållet och de dåliga kontrollerna. Det enda tillfället man faktiskt har nytta av att kunna röra muspekaren framåt och bakåt är när man vill beodra skepp att ställa sig på en viss punkt i rymden annars så ställer den funktionen bara till förtret när man ibland knappt ser bilden för att muspekaren råkat komma för nära eller att man knappt ser pekaren alls när den försvunnit väldigt långt bort.

Spelet är trots sina nackdelar ett bra val för de som verkligen älskar spel av typen Homeworld och behöver ett avbrott i det dagliga Homeworld-spelandet.