4. Killswitch
Format: PC
Genre: Äventyr
På baksidan av spelboxen:
Välj mellan två spelbara karaktärer!
Stämningsfull handling!
En once-in-a-lifetime-upplevelse!
Våren 1989 släppte ryska Karvina Corporation ett spel kallat Killswitch. Grafiken var monokrom, handlingen höljd i dunkel och spelets båda spelbara karaktärer var underliga. Ghast var en osynlig demon, Porto var en människa osäker på sitt ursprung. Alla som valde Ghast startade snart om för att byta till Porto. Demonen var för svår att spela som, på grund av sin osynlighet. Med Porto fick de dock uppleva ett stämningsfullt, mystiskt äventyr med ett mycket abrupt slut. Och efter slutet raderade spelet sig självt från hårddisken. Det gick inte att återinstallera eller kopiera. Det gick inte att spela igen. Det gick inte att uppleva Ghasts historia om man redan hade klarat det som Porto. Snart visade det sig att Karvina Corporation hade släppt ett mycket begränsat antal spel. Företaget gjorde ett officiellt uttalande där de hävdade att det var meningen att Portos och ”hennes älskade Ghasts” framtida öden skulle vara höljda i lika mycket dunkel som våra egna. Detta fördjupade bara mysteriet. Ingenstans i Portos äventyr hade Ghast dykt upp. Ingen verkade ha spelet igenom spelet med Ghast. Och nu fanns det inga fungerande spel kvar.
Inget av det här är förresten sant, men det är, dock, en av de mest välskrivna historierna om ett fiktivt spel som har publicerats. Det finns mängder av övertygande detaljer, och allting bör du faktiskt läsa här: [http://invisiblegames.net/archives/killswitch/]
Att visualisera spel som inte finns kan vara problematiskt. Därför visar vi en skärmdump från Kill Switch, PS2-shootern från 2003 som inte har något mer än likartat namn gemensamt med Killswitch.
3. Domination
Format: Hemmabygge
Genre: Shoot’em up
På baksidan av spelboxen:
Häftig 3D-grafik!
Du får riktiga elchocker om du förlorar!
Kvinnor och även män kan visa intresse för hur det går när du spelar det!
Artikelförfattaren inser förstås att han förolämpar alla sina läsare samt sig själv nu, men detta måste sägas: James Bond har aldrig varit lamare än när han nedlät sig till att spela tv-spel. I 1983-filmen Never Say Never Again blir han gamer-utmanad av ondskefulla geniet Maximillian Largo, och istället för att svara ”Sorry, supertönt, jag har bättre saker för mig” (och sedan åka därifrån i ett jetflygplan tillsammans med ett extremt stort antal supersnygga kvinnor) så sätter han sig respektfullt ner och börjar spela. Inte hans stoltaste stund. För övrigt ser spelet jättehäftigt ut, som en slags cool 3D-tunnel, men det tycker undertecknad antagligen bara på grund av undertecknads höga nivå av töntighet.
