Jag är nöjd. Nu har jag visat Lamar att om man har förtroende för ordningsmakten så kommer de att hjälpa en. Lamar verkar dock inte riktigt övertygad ännu, för han tackar poliserna genom att genast skjuta dem i huvudet.

Åh, suck. Jag vet faktiskt inte om man kan ha en mer irriterande kompis.

Konstapeln löser ett problem. Till ingen nytta, ska det visa sig.

Fler gängmedlemmar kommer springande, jag ringer in polisen igen, och till slut är alla utom jag, Lamar och motorcykelgangstern döda. Den senare gör sin grej och flyr iväg med motorcykeln, vilket tvingar oss att göra vår grej och följa efter.

Först försöker jag hålla hastighetsbegränsningarna och respektera trafiksignalerna, men sedan händer det igen – Lamar hetsar mig genom att säga att vi måste ta tillbaka motorcykeln till varje pris. Och sedan, när vi kommit ifatt, tycker han att jag ska skjuta mot den flyende gangstern. Jag tvärvägrar först, men sedan tänker jag att det i alla relationer är viktigt att kunna kompromissa. Så jag bestämmer mig för att genskjuta motorcyklisten så att han tvingas stanna och därmed få ett ögonblick att tänka efter och inse att det han gör är fel.

Men det blir lite knasigt.

Precis när jag ska köra om honom svänger han ut framför mig, dunsar in i min bil, tappar balansen och flyger all världens väg. Jag hoppar genast ut ur bilen, springer fram till kroppen och ringer efter ambulans. Men den kommer aldrig, och det börjar bli rätt uppenbart att motorcykelgangstern är väldigt död och så. Lamar är jätteglad. Själv är jag förstörd.

Jag har ett liv på mitt samvete.

Dag fyra och fem: Den långa flykten

Jag vet inte hur det kan komma sig, men det känns som att vad jag än gör i den här staden så blir jag indragen i något fuffens. På morgonen kommer Lamar hem till mig, och jag tror först att vi ska prata ut om våra känslor (det är nämligen viktigt att göra det), men det tar knappt en minut innan han istället börjar prata ut om att kidnappa folk. Då springer jag bara därifrån.

Jag åker till jobbet och får ett uppdrag. Men snart visar det sig att jag kommer att behöva smyga in i någons hus för att kunna få tag på bilen, och jag börjar tänka på hur det skulle se ut om polisen upptäckte mig därinne. Så då jag åker därifrån istället.

Jag träffar en kompis som undrar om jag vill ställa upp på lite street racing i goda vänners lag. Klart jag vill! Men det går sådär:

Till slut hittar jag en fotograf som vill att jag ska skjutsa runt honom på motorcykel medan han tar bilder. Det låter som hederligt arbete, så jag ställer upp. Men snart visar det sig att vårdslös körning ingår i arbetsuppgifterna. Jag tvärbromsar.

Då försvinner fotografen iväg. Men motorcykeln är kvar. Det verkar som att han har lämnat den som en gåva till mig, antagligen i ren beundran över min laglydighet. Och när jag sitter där på sadeln slås jag plötsligt av insikten att jag kan komma bort ifrån den här staden, där alla verkar vilja att jag ska bryta mot lagen. Jag kan åka långt, långt bort, till en plats där det inte finns en möjlighet att begå några brott.

Så jag flyr. Jag åker ut på motorvägen, mot naturen, mot ro och stillhet och ett liv utan kriminalitet.