Nåväl, jag ska inte förstöra filmen för dig om du inte sett den. Men för att ens vilja spela det här spelet måste du väl ha gillat filmen först? Eller så är du bara galet förtjust i förstapersonsskjutare. Vilket som så tror jag faktiskt inte du kommer att bli besviken.
#Wanted: Weapons of Fate utspelar sig några timmar efter filmens slut. Wesley Gibson vaknar av en mardröm där en gubbe mördar hans mor Allysse. När han kliver upp märker han att ett par snutar söker igenom lägenheten – de hittar ett gömt fack i ett foto på Gibsons mamma som innehåller ett morduppdrag. Poliserna märker att de blir upptäcka och börjar skjuta och Gibson svarar givetvis, varpå snutarna flyr fältet. Det hela förvandlas till en enda lång jakt och en jäkla stor skottlossningsorgie.
Att vara Wesley Gibson är lätt. Han är lättstyrd och kontrollerna är otroligt enkla. Det handlar bara om att sikta och skjuta, eller ibland inte ens att sikta. Med Playstation 3:ans kryssknapp kan du gömma dig bakom hörn, lådor och annat bråte, och sen kan du rulla och skutta dig fram genom trånga gränder och smutsiga byggnader med en enkel knapptryckning. Det är väldigt få närkamper, men kommer du nog nära en fiende kan du med cirkelknappen enkelt sätta en kniv i en fiende. Enkelt, som sagt. På gott och ont. Det hade varit skoj med lite utmaning och omväxling då och då, men det är samtidigt skönt att kontrollerna är så pass enkla att du inte behöver flera timmar för att lära dig spelet.
Lätt och lagom
- Men då är det ju svenska Grin som utvecklat också
Enkelt verkar vara ledordet för hela spelet, för övrigt. Varken grafik eller ljud är extraordinära, de är bara helt okej. Vissa filmsekvenser är rätt dåliga, till och med. Men de duger. En höjdpunkt är dock slowmotionsekvenserna som dyker upp lite då och då, där du förutom siktet tappar all styrning av Gibson och bara får ett par sekunder på dig att avlossa dödande skott på fiender medan du hoppar mellan rum, trappor och tak samtidigt som blod flyger åt alla håll. En genomarbetad, snygg och fräsch del av spelet. En annan sådan är det faktum att du - liksom Gibson i filmen - kan skruva kulor runt föremål och därmed träffa dem utan att behöva sikta rakt på dem. Vilket är en fördel om de är väl gömda bakom en vägg eller fegar i ett hörn bakom en sköld.
Men, precis som nästan alla andra spel som bygger på en film finns det mycket som saknas. Först och främst är det nästan lika kort som filmen. Jag är rätt usel på förstapersonsskjutare (jag får alltid panik av allt skjutande), men jag blir klar med spelet på färre än tio timmar. Är du duktig kan du säkert klara det på fem. Sen så saknar det riktigt djup, utmanande fiender och extramaterial (varför skulle jag vilja spela som en upplåst boss?).
Ska jag vara ärlig förstår jag mig inte på varför såna här spel görs. Som sagt – varför köpa Wanted-spelet om du inte älskade filmen, eller älskar alla såna här spel? Om det inte vore för att jag faktiskt blir underhållen den korta tid jag spelar, skulle det knappt få godkänt. Men jag har faktiskt roligt när jag skuttar och rullar mig fram genom spelet och dödar svartklädda gubbar på löpande band. Och en sådan egenskap ska du inte underskatta i ett spel. Även om glädjen är kortvarig.
