Vi kallar dem sidouppdrag. Ett epitet jag i de flesta fall är okej med, för det är just vad det brukar handla om: ren och skär utfyllnad. Witcher 3 är annorlunda. Där kan något som till en början känns som ett banalt fetchquest starta en oanad händelsekedja av drama, vändpunkter och känslor som inte tar slut förrän en halv evighet senare.

Trots att jag spelat långt över hundra timmar har jag knappast sett allt. Men jag vill ändå ge er fyra av de mest minnesvärda och bästa sidospåren jag har utforskat. Som har satt djupa spår. Från skogarna i White Orchard till Skelliges karga kustlandskap. Sådana som tangerar andra rollspels största stunder, som flirtar hejdlöst med bokläsarna och sådana som förstås väcker samlardjävulen i mig.

White Orchard – Devil by the well

En witcher är en monsterjägare och Witcher-spelen utan monsterkontrakt är förstås en omöjlig ekvation. Det första du kan ta dig an via anslagstavlan i White Orchard visar också hur hårt CD Projekt Red jobbat med att få in känslomässiga dilemman i vartenda hörn av uppdragen. Vi har fadern som behöver rent vatten för att kunna rädda sin svårt sjuka dotter. Och vi har vålnaden som vakar över brunnen som efter alla råa strider vid flodbäddarna är den enda källan till friskt vatten.

En noonwraith med sin abnormt långa tunga, blomsterkrans och sönderrivna klänning är en vidrig syn. Men också den värsta demonen kan bära på en historia. Lyssnar du till traktens medicinkvinna och läser en dammig dagbok lär du dig mer om det som varit. Att höja silversvärdet mot vålnaden blir tyngre än vad det borde vara, och åtminstone jag hade inte hjärta att ta betalt av fadern efteråt. Jag ville att flickan vars puls ännu slog skulle få chansen att överleva och till sist också leva till fullo – något som flickan jag klöv mitt itu aldrig kommer att få göra.

Ett monster men också en människa.

Velen – A towerful of mice

Ett lysande exempel på varför mycket av extramaterialet i Witcher 3 överglänser andra spels höjdpunkter. Väljer du att hjälpa Keira Metz med att hitta en magisk lampa dras du snabbt in i en kedja av uppdrag som kulminerar med detta: en resa till en enslig ö och en hemsökt tornruin. Det är här, genom att lyssna till spöken från förr, vi lär oss vad som hände med lorden som regerade innan den blodiga baronen. Och detta i ett uppdrag som innehåller allt: en rik flora av monster, fascinerande platser och ett tungt beslut du tvingas ta ställning till.

Det är svårt att berätta särskilt mycket mer utan att spoliera berättelsen. Men finalen jag fick var vacker och djupt obehaglig på en och samma gång. Rollspel blir inte mycket bättre än så här. Och belöningen är ytterligare en kedja i den helhet som till sist bygger upp den fascinerande trollpackan Kiera Metz.

Triss och Yennefer är ikonerna, men också Kiera har en viktig roll att spela.

Novigrad – Big city players

Wild Hunt har uppdrag som ställer dig mot isjättar, mindre drowner-arméer och inför komplicerade beslut i alla möjliga gråskalor. Men det svåraste och mest tidsödande uppdraget i hela spelet är utan tvekan Collect ’em all. Kortspelet Gwent, som ersätter den träiga tärningspokern, är enormt roligt. Det är inte särskilt svårt att bygga bra kortlekar men att hitta exakt alla kort är en huvudvärk av rang.

Samtidigt är det en fröjd när det där kortet väl är i min ägo. Många föreställer ikoniska karaktärer ur Witcher-spelen som får mig att sucka nostalgiskt. Big city players i Novigrad är bara ett exempel på uppdrag som inkluderar Gwent. Det finns förstås motsvarande i Velen och Skellige. Men i världens största stad får du chansen att möta riktiga storspelare, som Vimme Vivaldi, kusin till bekantingen Golan. Och för att inte tala om Geralts semikompis Dijkstra.

Nu vill vi bara ha en onlineversion av Gwent. Känn ingen press, CD Projekt.

Gwent är vad tärningspokern aldrig var: fantastisk.

Skellige – The last wish

Vi är alla olika rollspelare. Somliga vill ha avgrundsdjupa strider, andra faller för makalösa spelvärldar. Men för mig handlar ett riktigt bra rpg om story, story och story. The last wish har inte mycket gameplay att tala om. Det är en liten strapats du gör tillsammans med Yennefer som tar er ut på havet, under ytan och ända upp till Skelliges högsta bergstoppar. Jag tycker om intimiteten. En gång var CD Projekts intima ådra synonymt med bröstvårtor och rumpor. De har fortfarande en del sådant i sina spel men det mest nakna i det här fallet är känslorna Geralt och Yennefer delar.

The last wish är en belöning för bokälskarna men också ett slags bokslut för Geralts och Yennefers stormiga och bitvis destruktiva förhållande. Uppdragsnamnet syftar givetvis på novellen med samma namn och hur det ikoniska förhållandet en gång började. Är det här det slutar?

Ett skeppsvrak på toppen av ett alptopp. Rimligt.