Test – Nintendo DSi XL

Nintendo DSi XL

2010-03-09 15:00

#Nintendo är kungarna av att få folk att köpa samma maskin minst fyra gånger. Det hände definitivt med GBA, och det håller på att hända med DS. Original-DS (i folkmun kallad Tjock-DS) följdes av DS Lite (bättre skärmar, tunnare design) som i sin tur följdes av DSi (kameror, SD-kortplats och nedladdningsbara spel). Det var bara ett år sedan, och nu är alltså DSi XL här – en fullvuxen modell där den totala skärmytan har ökat med hela 93 procent. Med sin enorma storlek är det knappt att man kan kalla den bärbar längre, åtminstone inte om man i det begreppet inbegriper att den löst och ledigt ska gå ner i valfri ficka. Men det är ändå en välkommen nykomling till familjen. Frågan är bara vem som är tänkt att köpa den.

Rent hårdvarumässigt innanför skalet är det här en vanlig DSi. Man har alltså inte gjort en #Apple och passat på att uppgradera prestandan när man ändå höll på att rota omkring. De båda kamerorna och SD-kortplatsen är desamma som sitter i DSi, och det finns inga nya funktioner alls jämfört med föregångaren. Det här är med andra ord enbart en storleksmässig uppgradering. Men vilken uppgradering!

Himmelska skärmar

Det tog Nintendo 17 år att släppa en bärbar produkt med en vettig skärm, men jag har alltid varit extremt nöjd med skärmarna på DS Lite: ljusstarka, skarpa och klara. Vad mer kan man begära? Därför är skärmarna på nya XL så imponerande. De överträffar sin föregångare i både skärpa och ljusstyrka och levererar en bild som är förförande krispig med fantastisk stuns.

Nya DSi XL bredvid en vanlig DS Lite. Skillnaden är enorm, och känns ännu starkare när man sitter framför maskinen.

Själva storleken i sig gör också mer för spelupplevelsen än jag hade väntat mig. Att starta #Zelda: Spirit Tracks på XL känns betydligt mer episkt än att köra det på en liten vanlig DS. Eller ta mitt nya tidsfördriv, det tredimensionella pusselspelet #Picross 3D. Allt blir så mycket tydligare och skönare på de stora skärmarna att jag har svårt att njuta av spelet ordentligt på min Lite.

Men visst finns det problem med de nya skärmarna också. Eftersom alla specifikationer i övrigt är oförändrade så är bildupplösningen den gamla vanliga. När man drar upp bilden över de stora skärmarna ser det ibland rätt illa ut – precis som när man sitter för nära en tv. Effekten märks mest när det gäller textvisning. Eftersom upplösningen är så låg jobbar de flesta DS-spel med någon form av utjämningsjeffekter i typsnitten, vilket oftast ser snyggt ut på de små originalskärmarna. När det dras upp ser man dock hela luddigheten på ett ofräscht vis, men det är knappast någon deal breaker i sammanhanget.

I övrigt har även högtalarna fått sig en uppgradering. Det större chassit gör att högtalarutgångarna kunnat göras större och stabilare, vilket i sin tur gör att ljudet låter lite klarare och starkare på maxvolym. Nu spelar man kanske främst med hörlurar, så det är ingen jättefaktor, men en trevlig bonus.

Kollar man på designen så kommer XL i två fäger till att börja med: läckert vinröd och lagom snygg brun. Ovansidan är fingeravtryckssamlande glansig, medan undersidan är skönt sträv och matt. Det är inte bara behagligt att ta på; det hjälper till att hålla konsolen på plats när man placerar den på bordet.
Allt med XL handlar om att skapa en bekvämare spelstund när man väl sitter ned med sin bärbara. Det medföljer till och med en extra tjock och bekväm stylus. Den är så stor att den inte kan stoppas in i maskinen, så man tar den kanske inte med sig på färden. Sitter man hemma är den dock ett givet val framför den spensliga och oergonomiska originalstylusen.

Höjdare för hemmabruk

Efter att ha tillbringat några dagar i sällskap med XL är det svårt att gå tillbaka till min vanliga Lite. När jag går ut tar jag min Lite eftersom den är så mycket mer portabel. Men hemma, där jag faktiskt ändå utför det mesta av mitt spelande, är det aldrig något snack. Där blir det XL varje gång. Skärmarnas storlek och lyster gör hela skillnaden. Där spelar det också mindre roll att batteritiden jämfört med DS/DSi är något sämre.

Men visst känns det som att Nintendo varit lite lata. Det finns absolut inga nyheter att tala om på maskinen. Och när man ändå gjorde en så gigantisk modell kan man tycka att de gamla versionernas Game Boy-uttag borde ha gjort comeback. Det enda som uppgraderas är skärmytan – visserligen på ett strålande vis, men ändå. XL är och förblir, mitt i all sin härlighet, något av en ickehändelse för alla som redan är nöjda DS-ägare. Det kan bli svårt för Nintendo att få fansen att köpa sin fjärde modell just precis nu. Kanske om ett år, med någon ny variant? Den som köper sin första DS bör dock absolut kolla in XL. Sätter man inte portabiliteten i främsta rummet är den helt underbar.

» Hemsida för Nintendo DSi XL