Monster Hunter: World gör det omöjliga möjligt. Det håller hårt i det djupa och monsternördiga som varit seriens signum sedan debuten, samtidigt som det slår upp dörren på vid gavel för nybörjarna. Det intrikata för veteranerna är också delikat för noobsen.

"Det intrikata för veteranerna är också delikat för noobsen"

Capcoms monsterjägarserie har alltid byggt på en bedrägligt enkelt process: fånga eller döda monster; smid ny utrustning eller uppgradera svärd, hjälm och annat med klor, skinn och päls; gå på jakt efter nya bestar med din kraftfullare arsenal. Repetera. Monster Hunter har ofta öppnat i ett ganska makligt tempo och inte spelat ut sina mest hisnande kort förrän en del hunnit tröttna.

Vi självbelåtna spelare har sagt: "Jo, jo, efter fem timmar är det inte mycket att ha, men vänta bara! Efter tio timmar, då...!" Grejen med World är att det klämmer i redan från första stund.

Anjanath är T-rexens håriga kusin.

Din glittriga scoutfly gör det till ett nöje att scouta efter monster.

Svårighetsgraden skruvas upp när ni är flera monsterjägare. Likaså samarbetsproblemen.

I gamla skogen med sina kolossträd kan man känna sig väldigt liten.

Jo, det är nya tider nu. Monster Hunter: World är absolut alltjämt en envis maratonlöpare. Det finns stunder, ja, rentav timmar med ganska krävande grinding, men redan under de första timmarna sprintar det i flera adrenalinpumpande ruscher. Du och dina medjägare kraschlandar bokstavligen in i den nya världen på en mytomspunnen elder dragon, som är en levande vulkan. Det är ett mäktigt första intryck som ska komma att bestå.

Ett tidigt uppdrag, av allt att döma en ganska sävlig jakt på en flock kestodons, slutar med att min glittrande scoutfly får korn på ett djupt fotavtryck från en great jagra. Och ännu ett, och ett till och ... plötsligt är jag mitt i en fajt på liv och död med en grön jätteödla. Den sväller ytterligare genom att i en glupsk tugga svälja en aptonoth och använder sin numer trinda mage för att sånär krossa mig. Med svärdet, snabba kombinationer och ännu kvickare undanmanövrar får jag besten på flykt, varpå en vild jakt genom en snårig djungel tar vid, innan jag slutligen utdelar ett sista hugg.

"Monsterfaunan reagerar alltså inte bara på dig utan även på varandra"

Vi vrider fram klockan en timme. Jag är kvar i Ancient Forest, den djungeltäta startzonen i World som utöver skogar har steniga, öppna fält, dunkla grottor och en helt annan värld uppe i trädkronorna. Regnet strilar ner och jag står öga mot öga med den bevingade pukei-pukei, som dessutom har otäckt stora ögonglober (och en ännu äckligare, större och till råga på allt giftig tunga). Kampen oss emellan är jämn men får ett abrupt slut när en anjanath (tänk T-Rex med ryggbehåring) kliver in på scenen, vilket skickar pukei-pukei på flykt. En riktig fegis, visar det sig, som inte vågar ge sig på någon i egen storlek. Monsterfaunan reagerar alltså inte bara på dig utan även på varandra.

Resan går vidare till Wildspire Waste med sanddyner och träsk, till Coral Highlands vars geografiska signum är som en havsbotten ovan jord och med luftströmmar du kan rida på. Och så har vi stinkande Rotten Vale därunder vars grottor strösslas med döda monster och giftig smog.

Astera är den nya världens nav, men det är vildmarkerna som är spelets puls.

Karaktärseditorn är ganska kraftfull och jag är mycket fäst vid min jägarinna, Hope.

Det händer att vissa monster är så söta att man inte vill dräpa dem, men...

...det gör man naturligtvis ändå. Loot är ju ändå loot.

Som sig bör är världen i World ett ekosystem som inte bara (men där ändå väldigt mycket) handlar om monsterjakt, utan även om fiskande, bärplockande och stillsam utforskning. Din nya scoutfly är en liten revolution som med sina glittrande vingar visar vägen till bär, benhögar, mineraler och spåren från bestarna. Runt det här pulserande ekosystemet finns hjärtat: Astera.

Astera är hubben, en livfull nybyggarplats i den nya världen som fungerar som platsen du landar på mellan uppdragen och expeditionerna. Det är en enkel kärlek vid första ögonkastet då spelet lugnt och tydligt lotsar dig mellan olika stationer med korta, kärnfulla tutorialmeddelanden; här kan du fylla på förråden; här kan du käka; här uppgraderar du din utrustning; här får du intensivkurser i de olika vapentyperna. 14 stycken finns med – allt från långsvärd och dubbelsvärd till spjut och pilbåge – som vart och ett ger striderna annan takt och annan flärd. Systemet påminner en del om det i Dark Souls: lätt att lära sig men samtidigt svåra att bemästra till max.

Ekologerna i Astera ska komma att bli viktiga i ett givande och tagande-system. Du dödar och fångar monster åt dem, medan de i sin tur fyller på monsterencyklopedian med allehanda information. Det är ett lättbegripligt uppslagsverk men också ett som ger livsviktigt kött på benen.

"Berättelsen blir inte mer än bakgrundsbrus"

Det är också i Astera du teamar upp med upp till tre andra co-op-kamrater. Recensionsfasen har inte låtit mig sammanstråla med vänner utan jag har varit utelämnade åt det okända. Matchmakingen är pedagogisk och låter dig välja en rad förutsättningar men att spela med främlingar är ju lite som rysk roulette. Det kan gå bra ... helt bananas ... du kan få en sabla huvudvärk. Det är dock inte förrän imorgon, då releasen sker, som jag kan slå mig samman med pålitliga vänner. Jag längtar.

Monster Hunter: World gör ett tappert försök att utöver allt detta också bjussa på en uppslukande berättelse. Resultatet är stabilt men inte så mycket mer. Du tillhör den femte flottan som rest från den gamla världen till den nya för att reda ut varför elder dragons migrerar hit med jämna mellanrum. Ensemblen sträcker sig från överhurtig till färglös. De har inte ens riktiga namn utan lystrar till "analytics director", "the handler", "excitable A-lister" och så vidare. Berättelsen blir inte mer än bakgrundsbrus, men den är åtminstone tydlig utan krusiduller.

Palico är ett annat namn för "Jag dör, vilken söt kissemiss!" Du får så klart göra din egen. :3

Alla uppdrag är inte lika actionpackade som andra.

Något är ruttet i Rotten Vale.

Om du dör? Upp i sadeln igen med dig.

Det är inte Världens Snyggaste Spel™ men i stort och smått är det en visuell triumf. De sömlösa omgivningarna med sina svampar, blommor och paragrodor (vilka kan paralysera både monster och dig) är något annat än de tomma rum med laddningstider däremellan vi tvingats vänja oss vid. Världen andas numer, den lever på ett helt annat sätt. HDR får färgerna att "poppa", men även om 4K är coolt föredrar jag att satsa på högre framerate på min PS4 Pro.

World är det Monster Hunter för en ny generation jag så länge längtat efter när vi harvat omkring bland 3DS-titlarna, som känts alltmer begränsade ju kraftfullare hårdvaran blev på andra håll. Inget ont om det bärbara, men jag har längtat efter att serien ska bli större, bättre och mer. World är just detta men vad som också genomsyrar hela resan är en känsla av att ha hittat hem. Det är här Monster Hunter ska vara och här kommer jag bli kvar länge, länge.

Fotnot: Recensionen bygger på PS4 Pro-intryck. Spelet släpps även till Xbox One och (i höst) till pc.