Bramble: The Mountain King är svenskutvecklat, och är svenskt i ordets mest märkvärdiga bemärkelse. Fuktiga grottor med väggar klädda i mossa, knarrande träbroar som tar oss över kärr, och soldränkta ängar med ett stilla "Den blomstertid nu kommer" i bakgrunden.

Olle är en liten hjälte i en stor sagovärld. I väst och kortbyxor ger han sig ut på en resa för att rädda sin syster. Målet i all ära, men känslan är att det är vägen som är mödan värd. Bramble är stöpt i svensk folklore med en enkel och effektiv spelmekanik som för tankarna till Ico.

Igelkottar är de sötaste kottarna.

Det finns ett mått av trial and error. För mycket? Lagom? Vi får se.

Tolkningen av Näcken är som hämtad ur en mardröm.

Olle är liten, eller så är världen stor.

En sagovärld måhända, men alla sagor är inte ljusa.

Jag börjar i det fasta greppet av ett förstenat troll. Krånglar mig ut, balanserar försiktigt över stenarmarna, och börjar småspringa över ängar med vitsippor och jättesvampar (eller är det jag som är liten?). Kameran sveper och skiftar effektivt mellan olika perspektiv. Se där, en midsommarstång, och ett litet rådjurskid. En damm med näckrosblad tycks vara ett omöjligt hinder. Men frukta inte, för en igelkott med sadel låter mig rida på honom så länge jag lockar med en smaskig mask. Det där var en väldigt konstig mening, men så är Bramble underligt.

"Svenskt i ordets mest märkvärdiga bemärkelse"

Och ganska underbart. Ja, det är åtminstone slutsatsen jag drar av världsbygget. Jag möter rumpetossar med maskrosor som växer ur deras små huvuden, vars frön är perfekta för att väcka sovande troll med en rejäl nysning. Världen är fylld av små historier. En hulkande liten tomtenisse får åka snålskjuts på mitt huvud för att återförenas med sin far. Och plötsligt hörs en fiol spela vilt.

Tonerna sätter Olle i trans och han ruschar nedför en backe. Fortare och fortare.

Är det något som ännu inte övertygar till fullo är det spelmekaniken. Jag tumlar in i en grotta och tvingas balansera på fallfärdiga broar och tajma svåra hopp. Jag får trial and error-vibbar, och de blir bara tydligare när jag tar mig ut i solljuset igen. Källan till tonerna är Näcken, som här tolkas på ett monstruöst vis. Fram tills nu har Bramble mer eller mindre känts som en naiv saga. När Näcken får tag i Olle biter han huvudet av pojken. Astrid Lindgren after dark.

Det är lätt att misslyckas, men samtidigt är Bramble ännu inte färdigbalanserat. Det finns tid.

Lite i skymundan finns en del spel, mycket i skymundan finns många andra. Bramble är ett av de senare, men känslan är att det inte kommer vara så särskilt länge till. Dimfrost har något speciellt på gång. En saga som är ljus och mörker på samma gång. Underligt, underbart.

Fotnot: Bramble: The Mountain King släpps till pc och "konsoler" under 2023.