"Hur går det egentligen med utvecklingen?"
Jag har goda minnen av The Forest. Det var ett spel som kom lite från ingenstans för undertecknad och som underhöll både i singleplayer och co-op. De första turerna ner i de (väldigt) mörka grottorna hör alltjämt till mina bättre spelminnen. När uppföljaren Sons of the Forest sedermera utannonserades var det förstås något jag direkt började se fram emot. Originalet var redan ett riktigt bra spel, men också med med tydlig förbättringspotential.
Sons of the Forest skulle redan ha släppts 2022, men man valde att skjuta på släppet i flera omgångar. Nu har det till slut släppts – i early access. Efter att ha testat spelet i närmare femton timmar är det inte utan att jag ställer mig frågan: hur går det egentligen med utvecklingen?
Sommarkollot spårade ur i år igen.
Mycket skaver, men det grafiska har gjort stora framsteg.
Vore inte allt livsfarligt hade det kunnat vara mysigt.
Hoarder-nerven retas.
Tyvärr ser man buggarna för alla träd.
Missförstå mig inte. Det finns tydliga förbättringar i Sons of the Forest. Den första, kanske största, som jag slås av omedelbart är grafiska landvinningar. Sons är helt enkelt mycket mer ögongodis än vad The Forest någonsin var. Karaktärsmodeller är betydligt mer detaljerade och animationer är mestadels smidigare. Inte minst den titulära skogen i sig är avsevärt mycket mer indragande att bara spatsera omkring i och se vad man ramlar på.
En annan större förändring som stöts på direkt är Kelvin. Spelet inleds likt The Forest med att man kraschlandar på ön och omedelbart kastas in i spelet med målet att överleva. Denna gång är det i rollen som en av elitsoldaterna som skickats ut för att leta rätt på en försvunnen miljardär och dennes familj – inte olikt The Forest där man i stället letar efter sin son. Skillnaden här är att jag inte är ensam överlevande när jag vaknar upp. Stackars Kelvin är en annan av elitsoldaterna, och han har drabbats av någon form av huvudskada i kraschen som gjort honom både döv, stum och mer eller mindre väck. Lite som en lojal men räddhågad hund. I praktiken är han en AI-kompanjon tänkt att hjälpa solospelare, dels i form av att göra tröttsamt resurssamlande medan jag själv gör roligare saker, dels genom att göra äventyret mindre ensamt.
Tillkommer gör så småningom också Virginia, en unik variant av öns mutanter med kopplingar till narrativet. Virginia är till en början en skygg men nyfiken individ som med tiden närmar sig spelaren mer och mer och så småningom också agerar följeslagare, med egen vilja – påstås det i alla fall när jag läser om spelet. Själv har jag totalt sett henne tre gånger under min speltid. I samtliga fall dök hon upp när jag hade fullt upp med att hugga lemmarna av de argsinta lokalborna, varvid hon lade alla tre ben på ryggen och försvann igen.
Jo, det är mycket som inte riktigt fungerar som det ska eller som saknas i Sons of the Forest. Kelvin är inte bara väck utan ofta till synes fullständigt hjärndöd. Han har en förmåga att konstant springa in i väggar i stället för att använda dörren, eller glömma bort vad jag sagt åt honom att göra. Den bristfälliga AI:n och de otaliga buggarna är extra problematiska då Kelvin (och även Virginia) kan dö och i så fall försvinner permanent från spelet.
"Det är mycket som inte riktigt fungerar som det ska eller som saknas"
I mitt fall fick Kelvin sig en släng av sleven när en överväxt mutant svingade mot mig. Kelvin gick ner för räkning, och då är det tänkt att man ska kunna få honom på benen igen med medicin. Bara det att en bugg gjorde att jag inte kunde interagera med honom på marken, varpå han så småningom kolade och försvann för gott. Bra där.
Över huvud taget känns AI-kompanjonerna som ett segment man förvisso säkerligen tänkt expandera, men som också är väldigt underkokt i dagsläget.
"Vattenfall? Vilken vattenfaaaaaaaaaaa..."
Grottorna är tillbaka och de är mörka.
Mest effektiva formen av stör ej-skyltar.
Golf är inget att skoja om.
Plötsligt: lugn och ro.
Samtidigt är det mer grundläggande saker som stör. Släden man fraktade timmer med i originalet är spårlöst försvunnen, vilket gör det till ett jäkla jobb att springa runt och frakta ved (inte minst då Kelvin är en betydligt långsammare arbetare än en mänsklig spelare). Diverse funktioner från The Forest saknas och överlevnadsaspekten tycks ha bantats ned. Du behöver inte ens koka vatten innan du dricker det. Det är fritt fram att dricka från valfritt vattendrag då sjukdomar inte existerar i Sons. Det nya sömlösa byggsystemet är intressant i teorin men knepigt i praktiken till följd av diverse, just det, buggar. De (ö)kända grottorna är heller inte lika spännande att utforska som i föregångaren, i alla fall inte någon av de jag hunnit med hittills.
"Om det låter som att jag är negativ så är det förmodligen för att jag är det"
Spelets narrativ har en bristfällig, nästan icke-existerande presentation och om man vill ta sig framåt här gör man bäst i att googla då det är mer eller mindre omöjligt att lista ut hur man ska avancera på egen hand utan att tillbringa en evighet med att finkamma ön. Ön är nämligen större denna gång, men även betydligt glesare på innehåll.
Om det låter som att jag är negativ så är det förmodligen för att jag är det. Grundelementen som gjorde The Forest så minnesvärt finns fortfarande kvar och Sons of the Forest är ett underhållande spel (inte minst i co-op), men jag hade högre förväntningar. Det är tydligt att man alltjämt är långt ifrån mållinjen och kommer behöva en lång tid i early access om man vill göra verklighet av den uppföljare till The Forest vi alla har drömt om.
Fotnot: Sons of the Forest är släppt i early access på Steam. Full release kan ske i höst.
