Medal of Honor

När vi idag hör namnet #Medal of Honor tänker nog de allra flesta på den ikoniska landstigningsscenen ur 2002 års #Allied Assault. Passagen vid Omaha beach markerar tyvärr både seriens enskilt största triumf och svansång, på en och samma gång. Serien har sedan dess aldrig nått upp till samma höga standard igen. Medan #Infinity Ward skördat frukterna från #Call of Duty-succén har Medal of Honor sakta men säkert sjunkit djupare ned det supernazist-kantade träsk som skulle ha blivit dess undergång om inte #EA dragit i handbromsen. Vilket de nu alltså gjort.

"Någonting måste göras!"

Höstens uppföljare är följaktligen en reboot. En omstart som i dubbla bemärkelser för franschisen in i samtiden och som, åtminstone delvis, baseras på verkliga händelser. Skådeplatsen heter Afghanistan och fienden är det gäckande talibanstyret. Här växlar den USA-centrerade berättelsen perspektiv mellan det nattliga bakgrundsarbetet hos specialstyrkorna i Tier 1 och den inte lika hemliga vardag som är de vanliga infanteristernas. I fokus står Rabbit, specialisten som odlat helskägg och lärt sig språket för att smälta in, och Dante Adams, en helt vanlig fotsoldat.

Att utvecklarna i singleplayerkampanjen tycks ha hittat sin egen grej blir tydligt när presentationen jag lyssnar till övergår till en rullande demo. Banan vi får se sträcker sig genom en by och ut i en bergravin. Den visar prov på den gängse krigsspelsmekanik som stavas springa, skjuta och ducka. Men stämningen, det där som inte går att ta på, är realistisk på ett annorlunda vis.

Till slut närmar sig Adams med mannar en byggnad ute i den afghanska öknen. ”Breach and clear!” skriker någon. En annan forcerar upp dörren till huset och den tystnad som dittills varit utmärkande för spelet bryts tvärt av när en mobiltelefonsignal skär genom landskapet. På bråkdelen av en sekund exploderar en fjärrstyrd sprängladdning och det blir kolsvart i det lilla rummet med spelskribenter.

Det här görs med stor effekt. #EA Los Angeles sätt att sakta bygga upp stämning är en antites till Infinity Wards ständigt bombastiska Hollywood-action och det känns helt rätt. Det Medal of Honor syntes förlora i sitt inte så rasande tempo vinner det på att du faktiskt blir överraskad när potentiella OMG!-ögonblick som det jag nyss beskrivit väl dyker upp.

Samma välavvägda hastighet återkommer när vi en stund senare får se hur Tier 1 bara 12 timmar tidigare gjort Adams strapatser möjliga. Rabbit, som fått sitt smeknamn för att han är far till nio barn, smyger uppför ett berg. Tillsammans med Voodoo, Mother och Preacher rör han sig mellan talibanposteringar med en skalpells precision. Han kravlar över bergsgetter och nedgör fiender utan ett ljud. Allt kulminerar när en skrämmande tyst eldstrid tar vid och ljuset från luftvärnskanonerna, som målat den afghanska natthimlen brandgul, slocknar.

Att EA LA med den rådande konkurrensen i åtanke slår ur underläge är ingenting som bekommer producent Greg Goodrich: ” Jämförelserna med Modern Warfare är oundvikliga men jag tycker ändå att vi har hittat vårt eget spår. Det handlar om autencitet. Vi vill hylla de som varit där och slagits för sitt land. Utöver det försöker vi bara göra en schysst linjär shooter. Lyckas vi med det är jag nöjd.”

Jag med, Greg.