Det finns några saker jag skulle vilja tala om, saker som gör att Amid the Ruins griper tag men också saker som gör att det haltar likt en hasande zombie. Det börjar inte bra. Efter två mästerliga kapitel inleds fjärde delen av The Walking Deads andra säsong med designmässiga snedsteg. På sätt och vis är det som återvända till första säsongens gryning, där #Telltale stod med ena benet i äventyrsarvet och det andra i en ny framtid för spelberättandet.

Trista och tröga pixeljakter blandades med hjärtskärande beslut. Och med tiden insåg Telltale det självklara: deras historier behöver inte konventionell speldesign. De behöver inte ens vara särskilt mycket spel för att vara fantastiska. I Amid the Ruins försöker dock författarna ersätta sina vassa pennor med tama pussel. Men bara bitvis, gudskelov.

Jane växer till den bärande karaktären i fjärde kapitlet.

För det finns andra saker jag måste tala om. Som Jane. Denna kortklippta badgirl är en frisk fläkt i Walking Deads rika flora av karaktärer. Hon är kaxig, kall och har överlevnadsinstinkter som till och med överträffar dem hos den Clementine jag mejslat fram. Jane blir hennes mentor och på sätt och vis också kapitlets motor.

Samtidigt tar Telltale inte tillvara på alla ansikten. Amid the Ruins blandar förluster som känns i hela kroppen med sådana jag skakar av mig oroväckande kvickt, som om de är dödkött som måste lämna plats åt andra. Det är också ett typiskt lågmält kapitel inför finalen, en aptitretare som gör mig hungrig efter mer. Problemet är att detta inte är en typisk bok; jag kan inte vända blad för att fortsätta. Jag tvingas vänta. Och det gör ont.

Vissa blommar ut, andra ansikten blir mest kulisser.

Men det finns en annan sak jag måste tala om, och det är att de nittio minuterna tar mig med på en resa genom hela mitt känslospektrum. I ena sekunden kände jag hur det brann bakom ögonlocken medan jag i nästa skrattade till. Jag log genom tårarna. Trots all oro om att Telltale ska rusa in i väggen med alla bollar i luften – senast #The Wolf Among Us och snart #Borderlands och #Game of Thrones – lyckas de ständigt tysta tvivlarna. Och Walking Dead är kronjuvelen i deras skattkista av berättelser.

Telltale är tappra. Trots att de lånat Kirkmans värld finner de ständigt egna vägar i den. Och det är en resa jag på riktigt aldrig vill ska ta slut, för den behövs. Det behövs spel med riktiga människor och äkta känslor. Det var det sista jag ville tala om. Nu tycker jag att du ska sluta lyssna på mig och istället höra vad Telltale har att säga.