Krig är förmodligen det vidrigaste och mest fasansfulla mänskligheten kan ägna sig åt, men när fenomenet blir spel är det oftast i form av lustfylld lek. #This War of Mine kastar en handgranat i krigsspelssoppan med en deppig berättelse om svår överlevnad.
Staden är härjad av ett blodigt inbördeskrig. I misären befinner sig ett gäng vanliga invånare i ett ruckel till hus som bara skänker marginellt bättre skydd än ett bo ute på gatan. Min uppgift är att rusta upp kåken och ledsaga de boende till slutet av konflikten med livet i behåll.
Till att börja med behöver vi ordentliga sängar. Särskilt Roman, som är kraftigt förkyld, måste sluta sova på golvet. Vi behöver också en spis för att kunna laga mat och stolar att sitta på. För att bygga krävs det material, så jag skickar ut en av mina överlevare i den farliga natten.
Glaset är definitivt halvtomt.
Det är en ganska enkel spelmekanik där jag klickar på saker som jag vill att karaktären ska interagera med. På det viset bryter jag upp en dörr, tömmer ett skåp på dess värdefulla innehåll och gömmer mig för andra överlevare. Om nöden så kräver kan jag försvara mig med nävarna, eller vapen om jag samlat på mig sådana. Striderna går ut på att helt sonika klicka på motståndaren som jag vill anfalla, vilket dessvärre blir ganska knöligt när det måste gå snabbt.
Den första nattliga räden blir dock en lugn framgång, och när vi kommer hem finns det tillräckligt med material för att snickra ihop några möbler. Dagtid lämnar man aldrig huset, utan ser mest över sina resurser; ordnar så att de hungriga får mat, placerar ut råttfällor och skickar de som suttit nattvakt i säng.
Misärsimulator
Men medan jag lotsade runt överlevaren genom de nattliga ruinerna anföll banditer vårt läger. På kuppen blev den redan sjuka Roman skadad, och utan medicin och bandage ser hans framtid dyster ut. Som om det inte vore nog håller den övriga gruppen på att svälta ihjäl.
I den närliggande skolan finns gott om förnödenheter, men där härjar soldater med automatvapen och skottsäkra västar. De kan vi inte ge oss på. Den extrema utsattheten ger mig därför inget val: jag beväpnar en skolfröken med en pistol och stegar bort mot kyrkan där den vänliga prästen gör så gott han kan för att skydda de som har det allra svårast.
En ovanligt skickligt förmedlad känsla av helvetet.
Efter en natt som är mörk i dubbel bemärkelse kommer vi hem med mat och medicin. Den omedelbara framtiden är säkrad för flera dagar framöver. Men till vilket pris? Hela gruppen hamnar i depression och frågar sig vad de har blivit för monster. Värst är det för lärarinnan som kramade avtryckaren. Senare lämnar hon gruppen. Kort därefter tar en före detta reporter livet av sig.
Bakom de storslagna historierna om ära och hjältar är krig inget annat än deprimerande skit. This War of Mine speglar den svåra tillvaron på ett moget sätt samtidigt som det tillhandahåller intressant mekanik där det gäller att hushålla med resurser och fatta de där djupt svåra besluten. Vad är du egentligen villig att göra för att rädda dina vänner?
