#Gotham City Impostors har den bästa änterhake-pickan sedan #Just Cause 2. Det är förmodligen det enda du behöver veta för att lista ut om du kommer att gilla det här spelet eller inte. Med hjälp av min änterhake tog jag mig under min korta provspelning av spelet från enda änden av kartan till den andra på kanske en tiondel av den tid det hade tagit mig att springa. För all del – jag blev överraskad av något fån som istället hade valt vingar och flög ner för att knivhugga mig i ryggen. Men ändå.
Det är en bisarr, udda bild av Gotham City som visar upp sig.
Tänk dig en onlineshooter, vilken som helst. Eller rättare sagt, tänk dig en #Quake-klon, vilken som helst, med utmärkande smala, trånga banor med flera vägar att välja mellan. Befolka den sedan med knäpphattar som klätt ut sig till antingen Jokern eller Batman, med varierande grader av kreativitet, och som nyttjar en brokig blandning av hemgjorda och stulna vapen för att ta livet av det andra laget på olika skojiga sätt. Då har du en ganska bra bild av vad Gotham City Impostors egentligen är.
Inspirationen är, passande nog, de psykotiska galningar som klädde ut sig till gamle Läderlappen i Frank Millers epos The Dark Knight Returns, som kom 1986 och etablerade en ny och mörkare era för Bats och hans vänner. I spelet har två gäng börjat klä ut sig till Batman respektive Jokern, och de kallar sig givetvis för Bats och Jokerz. När du spelar och samlar poäng kan du så småningom låsa upp nya och mer skruvade kostymer.
Kartonglappen!
Jag får en drös poäng till att börja med, och lyckas med lite arbete åstadkomma en Batman med en blå handduk som slängkappa, en blåmålad kartong med ögonhål på huvudet samt en papperstallrik med en slarvigt kritad fladdermuslogo fasttejpad på bröstet. Jag får dessutom välja mellan en mängd vapen, och här finns det två kontrasterande varianter: jag kan både ta med mig klassiska M-16, Garand eller andra verkliga vapen (fast de heter förstås något annat i spelet av copyrightskäl) men jag kan också nyttja hemgjorda bombkastare, kaststjärnor eller raketgevär gjorda av gamla stuprör.
Det är antagligen inget episkt mästerverk, men kan ändå komma att underhålla stort med sina förutsättningar.
Varje val illustreras av Office Bat, vars tecknade äventyr visar exakt hur allting fungerar. Det, och ett par övningsuppdrag, är det enda i singelplayerväg vi får. I övrigt handlar Gotham City Impostors enbart om multiplayer, i dagsläget i tre olika spellägen: Team Deathmatch (såklart), Fumigation (där man ska hålla gasgeneratorer tills tiden tar slut, då det andra laget dör) och Psych Warfare (där ett batteri ska installeras i en propagandamaskin som gör motståndarna nästintill helt hjälplösa).
Psych Warfare är helt klart roligast. Mitt lag gör sitt yttersta för att få tag på batteriet och installera det i propagandamaskinen. När vi till slut lyckas tappar motståndarna sina vapen och kan bara örfila oss, eller försöka förstöra maskinen med sina slött viftande händer. Det går, men tar lite tid, och de är väldigt sårbara under tiden. Samtidigt flyger vi omkring med utsträckta slängkappor, studsar på stora sko-fjädrar eller (min favorit) kastar oss mellan husen med änterhaksvapnet.
Om den här bruttan vill likna Batman eller Jokern, så... har hon misslyckats.
Det sistnämnda är faktiskt så kul att man skulle kunna göra ett spel enbart av det. Jag plockar upp ett batteri, kollar var det ska installeras, och vevar sedan upp mig på en fasad med änterhaken. Medan jag faller ner, skjuter jag iväg den igen och drar mig raskt fram genom trånga gränder medan motståndarna hålls stången av de andra i mitt lag. En enkel seger den här gången.
Det är inte #Battlefield 3 vi snackar om här, med åratal av unlocks att samla på sig. Men det här är ett budgetspel av rang, med bisarra karaktärer, mängder av möjligheter att låsa upp nya märkliga vapen och utklädnader och åtminstone två riktigt roliga multiplayerlägen. Du är helt enkelt skyldig dig själv att ta en närmare titt på Gotham City Impostors när det släpps till våren – om du har någon humor alls.
