720 Indy Headshot
Det är omspelbarhet som ska definiera spelsättet. Att tömma ett och samma rum på fulingar ska kunna göras på massor av olika sätt och varje skott ska kännas som ett utfört trick i Tony Hawk’s Pro Skater. Många är vi som snabbsparat i första #Max Payne bara för att ta oss an samma rum flera gånger om. När jag slänger mig in bland vinande kulor i Max Payne 3 och börjar stöka så kan det lätt sluta med ett våldsamt klavertramp. I nuläget erbjuds bara checkpoints, och det ser ut att så förbli. Det återstår att se hur man löser spelarnas törst efter att döda samma snubbar hundratals gånger.
Laxermedlet var en skänk från ovan, och förstoppningen ett minne blott.
Den andra nivån jag får stifta bekantskap med utspelar sig direkt efter fotbollsarenan. Kidnapparna kommer undan med den stulna frugan och spåren leder till en hamn. Med ljuddämpad Beretta i hand trotsar Max regn och rusk för att försöka få tillbaka damen i nöd. Här introduceras några omgivningsbaserade stridstekniker. För att snabbt ta hand om de två skurkar som lastar på en liten lastbil vid hamnkanten kan man skjuta bort bromsklossen och göra det vått om fötterna för dem. I omgivningen finns även flera propantankar och annat högexplosivt, vilket garanterat kan komma väl till pass då det finns fler våldsverkare på området än vanligt.
Jag misslyckas däremot brutalt med att träffa rätt och tvingas ta hand om fienderna på ett mer handfast sätt. Detta går också delvis dåligt och vid dödsfall är det trevligt att kunna återuppliva sig genom att döda den person som avlossade det sista skottet. Detta kostar endast en pillerburk och påminner starkt om Second Wind-systemet i #Borderlands. Huruvida man systematiskt kommer att använda smärtstillande som Zelda-féer istället för health potions blir intressant att se.
Mersmak
Max lyckas inte komma ikapp kidnapparna och när de öppnar bron de just sprungit över följer en monolog som tillfredställer nostalginerven. Han kan inte rädda kvinnan. Detta skulle bli ett simpelt jobb, men ingenting är enkelt i Max liv. Den korta New York-tillbakablick jag bjuds på är den som ger störst mersmak. Max sitter med sin klassiska svid på ett sunkhak i Jersey och dricker Kong-whiskey ("makes you go ape") när några guidos muckar gräl. Jag blir småsur när pr-killen stoppar filmsekvensen då detta är allt jag får spela idag.
Film noir-känslan vill inte riktigt infinna sig.
Max Payne 3 blir med all säkerhet ett riktigt bra spel. Chow Yun-fat-känslan är skyhög när man slänger sig bland mordiska pistoleros och Max är fortfarande en älskvärd antihjälte. Noirpurister kan däremot komma att grina illa över att de snöslaskiga New York-gatorna ersatts med favelor, men nivådesignen är egentligen inte särskilt annorlunda från tidigare historier. I den del av spelet jag tog mig an hade Max ingen riktig drivkraft mer än att göra ett jobb. Han behöver en emotionell och verklig målsättning, vilket vi förhoppningsvis blir tilldelade när hela historien breder ut sig framför oss om två månader.
Det finns inga större oklarheter kring det speltekniska och det är just historieberättandet och spelets längd som kommer att bli avgörande. Avgörande huruvida Max återtåg blir en skön actionrökare eller en riktig kultklassiker som bär seriens fana med stolthet.
