Builden jag testar kan inte vara långt från den färdiga butikshylleversionen. Enligt rykten har Gearbox jobbat på nedladdningsbart extramaterial sedan ett par sommarveckor tillbaka. Jag ska få testa co-op-läget i Borderlands 2. När jag äntrar demoområdet blir jag snabbt ihopparad med en, vad jag antar är en, annan spelskribent. Vi kränger på oss våra headset och jag testar att försöka få kontakt med personen jag ska spela med. Det är lite som att tala med en vägg.
Vi tror varken på freds- eller litteraturpris för Borderlands 2 i år.
Vad som följer är en halvtimmes demo av ett spel som på många sätt verkar kräva att spelarna samarbetar med koordinerade attacker och att till exempel olika vapentyper synkas mot varandra för att man ska kunna nå framgång. Men istället för att hitta en presumtiv själafrände får jag bli personlig assistent åt en vuxen man. Jag gör mitt yttersta för att inte låta det färga min upplevelse allt för mycket, även om jag måste spela spelet på någon annans villkor fullständigt.
Vårt uppdrag är att förstöra statyer av Handsome Jack i en märkligt öde stadsdel. Wall-e-lika Claptrap (känd från originalspelet) lägger ut order åt mig och min stumme co-op-partner. Det är en hysterisk helium-svada som ligger som ljudmatta under ljudet av mitt automatgevär. Vi springer ner för en trappa, kommer ut på ett litet torg och ser våra första fiender. Det är små, tvåbenta arbetarrobotar som struttar fram med oss i sitt sikte. Jag provar mig fram med de olika vapen som bundits till styrkorset, kastar ut ett vapentorn som snabbt låser siktet på fienderobotarna.
Med vägen som mål
Med varje träff från våra vapen sprutar skadepoängen i luften, erfarenhetspoängen blixtrar till under hårkorset, explosioner och fiendedelar målar synfältet till en enda kaotisk röra. Vi hackar en svävande konstruktionsrobot, och samtidigt som Claptrap skriker ut tips om hur vi måste försvara roboten börjar den röra sig mot närmaste Handsome Jack-staty. Väl där fäller den ut fyra insektsben och dunsar tungt ner i marken. Sedan börjar den smälta hål i statyn med en ilsket röd industrilaser. Det blir startskottet för ytterligare ett par vågor av fienderobotar.
Levels, loot och skills – det luktar miniatyr-mmo.
Handsome Jack själv bryter in i kommunikationsradion och vrålar ut sin irritation. Ju längre vi tar oss i uppdraget, desto tydligare blir Jacks vansinne. För varje staty som faller är det som att han går från att försöka vifta bort oss som en enveten fluga till att allt mer förstå att vi utgör ett hot mot hans metalliska avbilder. Och med den insikten kommer allt tyngre motstånd. Liknande konstruktionsrobotar som den vi eskorterar börjar anlända. De teleporterar in nya arbetarrobotar som snabbt ger sig på oss.
När det kommer till manus och berättarteknik kommer Borderlands 2 aldrig vinna några priser, men det var nog heller aldrig tanken. Men att säga att upplevelsen är ytlig på grund av det är att missa poängen med spelet fullständigt. De olika klasserna, modifieringsmöjligheterna, vapnen, färdighetshanteringen och levlandet – här finns massvis med djup för den som anser att vägen är viktigare än målet. Grundtanken är ju att bygga incitament för att fortsätta grinda också när du känner dig klar med en karaktär. Då är det bara att byta, fortsätta lösa sidoutmaningar och casha in Bad ass ranks (en slags meta-level för spelaren, oavsett karaktär) tills du storknar.
