Hur gör man för att få ett spel att sälja i miljontals exemplar? Man skapar en uppföljare. Bolagen vet att kända namn säljer och därmed är det fullt naturligt att de tillgodoser köparnas önskemål genom att sätta en siffra i slutet av var och varannan titel.

#Ubisoft sticker delvis ut från mängden. Även om de formligen vräker ut spel med författaren Tom Clancys namn i titeln vågar de tämligen ofta satsa på nya idéer. Fransoserna har på senare tid presenterat flera helt nya namn, exempelvis #Assassin's Creed, #Endwar och, med premiär inom kort, #Tom Clancy's Hawx. Det sistnämnda har en story med förgreningar till andra Clancy-lir, bland annat Endwar och Ghost Recon. Metaspel, om man så vill.

Men först och främst är Hawx förstås ett flygspel. Handlingen utspelas i en nära framtid (nästa decennium) där privata militära företag spelar stor roll. Ett av dem växer sig så starkt att det vågar sig på att attackera självaste USA. Du är en tidigare pilot i jänkararmén och när bekymren blossar upp jobbar du för en av de privata arméerna, men du tar ditt förnuft tillfånga och återvänder till din gamla position hos flygvapnet. Ditt uppdrag blir att bekämpa anfallarna, något som görs i krigszoner spridda världen över: Afghanistan, Brasilien och Ryssland, för att nämna några.

Kampen om flytet

Utvecklarna lovar 60 sköna bilder i sekunden

I flygspel i allmänhet och Tom Clancy-titlar i synnerhet handlar försnacket om realism. Du kan starta ett verkligt plan från ett land som mycket väl skulle kunna befinna sig i krig och du kan pricka trovärdiga fiender med riktiga missiler. Vidare på samma tema: texturerna bygger på verkliga satellitfoton; pr-folket vill gärna se "Google Maps på stereoider" som rubrik på denna förhandstitt. De får tji, men tillstås ska att de storväxta miljöerna (det snackas om 12 gånger 12 mil) är både vackra och detaljerade. Det fina utseendet till trots har utvecklarna som mål att leverera 60 bilder per sekund kontinuerligt på konsolerna.

Hawx handlar i huvudsak om dogfights. Bombuppdrag förekommer men det är strid plan mot plan som står i centrum. Trots allt realismsnack är det en renodlad arkadupplevelse vi har att göra med; med ett knapptryck väljer du om du vill ha styrhjälp eller sköta flygandet på egen hand. Inflygningen inför bombningar guidas av ett system kallat Enhanced Reality System som målar upp en visuell flygväg i tunnelform på hud:en. Flyg helt enkelt inom de färgade ringarna för att nå målet. Oavsett vilken realismnivå du väljer kommer det kännas mer som att sitta på en flygande matta än ett flygplan. Du kan visserligen "drifta" i luften men det handlar fortfarande om enkel, förlåtande flygning med actionmomenten i centrum.

Lagflygande

Kooperativt - kom och gå som du vill

Många av dagens spel levereras med någon form av flerspelarläge och Ubisoft gör oss inte besvikna. Lagbaserade sammandrabbningar för upp till åtta personer står på menyn och som grädde på moset skickar de med publikfavoriten co-op. Här samarbetar fyra spelare och det går att hoppa in och ut ur omgångarna närhelst det passar.

Tempot är ofta hektiskt och även om kontrollerna är förlåtande finns många detaljer att hålla koll på. Ett intressant drag är att vissa saker - vapenbyte, kommunikationen med dina medspelare med mera - sköts med röststyrning. Ett smart lån från Endwar som, om det fungerar väl, kan ge spelupplevelsen en twist. Vi har dessvärre inte haft möjlighet att testa, så fullversionen får visa hur väl det faller ut.

Att Ubisoft håller Hawx-visningen i Royal Air Force Museum i London betonar realismen ytterligare. Och det känns en aning ironiskt - spelet har ingenting med verkligt flygande att göra, oavsett hur hårt pr-folket propsar på att de 60 planen är modellerade efter verkliga förlagor. Litar de inte på att arkadflygning ska tilltala potentiella köpare? Nåja, oavsett hur spelet marknadsförs lär det bli en av årets mest adrenalinspäckade flygupplevelser. Om det är bra eller dåligt får du veta när vi recenserar fullversionen senare i år.