Går det att kombinera action med riktigt läskig skräck? “Kanske” är vår bedömning efter en timme med Resident Evil-skaparens nya våldsodyssé.

Polisen undersöker ett massmord när en mystisk och möjligen ironisk kraft plötstligt dyker upp och mördar allihop. Ja, alla förutom vår protagonist Sebastian Castellano som slås medvetslös och vaknar upp i en förvriden värld där monster stryker runt i skuggorna. Snabbspola fram till kapitel nio, en bra bit in i det cirka 15 timmar långa spelet spelet, och vi kan skymta begynnelsen av mitt timslånga spelpass med #The Evil Within.

"Sikta mot huvudet!" hade de sagt. Och vem var väl han att ifrågasätta befälens råd.

Bakom spelet hittar vi den japanska studion #Tango Gameworks som grundades av Shinji Mikami – en av männen som var med och skapade den moderna skräckspelsgenren i och med #Resident Evil. Ett arv som tydligt lyser igenom under mitt djärva äventyr i vad som först ser ut att vara övergiven herrgård. Jag följer efter en läkare med tillhörande patient som flyr undan mig och låser en bepansrad dörr efter sig. För att öppna den och komma vidare behöver jag följa tre slangar ut i det stora och mörka huset där faror lurar i skuggarna. Och på alla andra ställen, för den delen.

På nedervåningen kikar jag in i en spegel, varpå jag hamnar i någon diffus feberdröm som spelar elaka spratt med mitt medvetande. En sjuksköterska undrar vad jag gör på mentalsjukhuset. Jag är lika brydd som hon. Sen slungas jag fram och tillbaka mellan olika områden som alla är djupt obehagliga. Dörrar slår igen bakom mig, röster tycks viska inifrån mitt huvud och plötsligt hoppar någon jävel fram och skrämmer skiten ur mig. Här känns The Evil Within lika härligt påfrestande som Silent Hill-spelen i sina bästa stunder, där gränsen mellan verklighet och mardröm suddas ut för att släppa in de mest fasansfulla av väsen.

Avskräckande action

På övervåningen håller denna känsla i sig, men beblandar sig med Resident Evil-rötternas mer actionladdade upplägg. Vålnader och maskerade galningar anfaller från mörka vrår och dödar mig gång på gång. Jag blir halshuggen, skjuten och sprängd av en bomb. Den mest spektakulära döden kommer i form av en morbid scen där korridoren plötsligt tippar över och dörrarna längst bort slås upp som en hungrig käft med en malande köttkvarn till matstrupe.

På inrådan från utvecklarna på plats spelar jag på svårighetsgraden survival (normal), inte casual (easy). Det är nämligen så The Evil Within ska spelas, med en rejäl utmaning. Och svårt är det, åtminstone för någon som hoppar rakt in i mitten av äventyret. Men jag är inte helt försvarslös mot mina motståndare.

The Evil Within skickar fram rejält skrämmande händelser ibland. Eller, ganska ofta.

I grunden finns ett ganska traditionellt stridssystem med bland annat pistoler, hagelgevär och olika närstridsvapen i arsenalen. När jag står och pillar i menyer fortsätter tiden att passera, om än långsammare än vanligt, vilket ökar känslan av utsatthet. Fast frågan är kanske hur utsatt man är när man är beväpnad till tänderna?

Större delen av tiden jag utforskar den spöklika byggnaden tampas jag med meningsmotståndare som för all del är riktigt otäcka rent designmässigt, men som är för vanligt förekommande för att få mig att sträcka mig efter paketet med vuxenblöjor. Jag får intrycket av att striderna är själva kärnan i spelet, vilket avdramatiserar fienderna och tar udden av de flesta av skrämseleffekterna. När jag väl lärt mig att det i princip alltid väntar en fiende bakom varje stängd dörr så blir jag inte längre särskilt rädd för att öppna dem.

Ibland kände han att han gått för långt med tandblekningen.

Risken finns att The Evil Within helt enkelt blir lite för traditionellt för sitt eget bästa, där speldesign från den gamla skolan tar utrymme på helt fel sätt. Till exempel kan man uppgradera Sebastians förmågor genom att samla burkar med grönt slem som finns utplacerade lite varstans. Sen placerar man Sebbe-pojken i en möbel som påminner om elektriska stolen och injicerar sörjan rakt i hjärnan. Vilket spontant känns ganska lösryckt från den övriga upplevelsen. Att samla och hushålla med ammunition känns också som ett lite för billigt knep för att skapa desperation.

Men jag tänker inte på något sätt avfärda The Evil Within efter den här första bekantskapen. Världen i sig känns väldigt dyster och läskig, och särskilt sekvenserna där det är svårt att skilja mellan dröm och verklighet får mig att rysa av obehag. Trots att känslan av rutinmässig action är väl påtaglig ser jag ändå potentialen för en stämningsfull skräckfest när äventyret släpps i höst.

Skicka en rättelse