Jag tycker marknaden börjar närma sig en mättnad för Soulslike-spel. Förutom Fromsoftwares gotiska och svåra skapelser finns det även bra och mindre bra kopior av genren. Det är en svår balans med dessa spel som nästan bara bemästras av just Fromsoftware. Spelen ska ha en svårighetsgrad som utmanar samtidigt som spelen ska vara rättvisa.
Wuchang: Fallen Feathers är i grunden ett Soulslike-spel som lånat saker från andra titlar som Wo Long: Fallen Dynasty och Team Ninjas Nioh. Namnet Wuchang kommer från spelets hjältinna och allt utspelar sig i en alternativ version av medeltida Kina.
Kinesisk historia och mytologi är komplicerad med alla olika namn och platser. Det är lite så i Wuchang också, men inte riktigt på samma nivå som till exempel Dynasty Warrior. Det hjälper dock helt klart om man har lite koll på Kinas historia och historiska karaktärer.
"Världen känns levande och det jag gör faktiskt påverkar"
Jag har ändå svårt att bli riktigt engagerad i storyn och karaktärerna då allt känns ganska mellanmjölk. Piraten Wuchang vaknar upp i Shu och har minnesförlust. Som grädde på moset har hon blivit smittad av fjädersjukdomen som drar över landet som pesten i 1700-talets Sverige. Här börjar min resa för att klura ut vem jag är och var pesten kommer ifrån.
Det mest intressanta med Wuchang är hur världen är uppbyggd. Världen ligger någonstans mellan Elden Ring och Dark Souls i öppenhet. Det finns mycket att utforska och många olika sidouppdrag. Men det intressanta är hur sidouppdragen påverkar storyn och Wuchangs ultimata öde. Detta gör att världen känns levande och att det jag gör faktiskt påverkar.
Spelmekaniskt påminner spelet väldigt mycket om ett traditionellt Soulslike-spel och alla som besökt genren tidigare kommer känna sig hemma. Wuchang bygger dock mer på att hoppa undan och kontra attacker i stället för att blocka. Vissa vapen har inte ens möjligheten att blockera förrän du låst upp det i erfarenhetsträdet (mer om trädet senare). Magin används också tillsammans med vapnen och skapar rolig variation i striderna. Det går även att fokusera mer karaktären mer på magi om så önskar, även om du inte blir en ren trollkarl.
"Den tidigare så kaxiga Johan väcker hela kvarteret med ett gällt skrik"
Det som sticker ut mest är madness, eller galenskap. I och med att Wuchang är sjuk så drivs hon även av galenskap. Denna fylls på när man dödar mänskliga fiender eller tar skada och har både för och nackdelar. Wuchang gör mer skada ju galnare hon blir och låser till och med upp nya förmågor. Nackdelen är att hon också själv tar mer skada. Detta innebär ett high risk, high reward-system som spelaren kan leka runt med efter eget tycke och smak. När jag dör resetas dock lite av mätaren men att dö för många gånger innebär också att det frammanas ett spöke, vilket är en kopia av spelaren, på dödsplatsen. Spöket måste dödas för att jag ska få tillbaka resurserna jag tappat. Jag höll på skita knäck när jag första gången upptäckte detta.
Klockan hade passerat midnatt och jag hade precis dött några gånger som man bör i Soulslike-spel. Jag tog det lugnt och strategiskt när jag (än en gång) dödade fienderna för att ta mig tillbaka till min dödsplats. Jag kände mig ändå ganska kaxig och säker då jag lärt mig vart fienderna var placerade och deras mönster. Spökattacken kommer dock oväntat och precis när jag släppt garden. Följden blir att den tidigare så kaxiga Johan väcker hela kvarteret med ett gällt skrik som nog närmast kan beskrivas som en rädd flicka korsat med en fiskmås.
I sann Soulslike-anda så finns det platser där jag kan levla och använda de besegrade fiendernas resurser. I Wuchang är dessa helgedomar, men funkar på samma sätt som eldarna i Fromsoftwares titlar. Det som skiljer är att jag placerar poängen i ett erfarenhetsträd där jag kan låsa upp olika aktiva och passiva förmågor, i stället för att sätta poäng på olika stats. Detta ger mig en stor möjlighet att forma min karaktär efter mitt eget tycke och personliga stil.
Världen i Wuchang är både vacker och skrämmande samtidigt som den bjuder in till utforskande, vilket ger spelet en lite obehaglig drömsk ton. Striderna är roliga och det finns många sätt att forma min egen Wuchang, trots att spelet helt saknar klasser och jag är låst till en satt karaktär. Storyn hade kunnat vara mer engagerande, men samtidigt gillar jag att sidouppdragen får spela en större roll och att de inte bara är separata sidoprojekt. Ibland har spelet även orättvisa fiendeplaceringar i det att jag blir dödad innan jag får någon chans att reagera. Allt som allt är Wuchang ett av de bättre Soulslike-inspirerande spelen då det även trampar upp lite egna stigar i genren.
Fotnot: Släpps även på pc, PS5 (testad) och Xbox Series den 24 juli.
