FZ åkte till Pax East i Boston. Vi kom, vi såg, vi skrev om en drös lovande spel.

Det låg i luften. Vinden, alltså. Faktum är att jag höll på att inte ens ta mig till mässan, trots att jag bodde på ett hotell ungefär fem minuters promenad bort. Och det är fem minuter för mig, som haltar omkring med käpp. Nära, alltså.

Men just de här dagarna, i mars i Boston, försöker vädrets makter göra sitt bästa för att hålla alla inomhus. Blåsten är oheligt elak och gatorna är täckta med ett glatt lager av is, så folk glider bokstavligen ohjälpligt iväg ibland när vinden tar i lite extra.

Och mitt i allt detta ser jag otaliga män och kvinnor vandra runt i små höftskynken och andra minimala dräkter. För en cosplayer finns varken dåliga kläder eller dåligt väder. Och om de kan trotsa blåsten från helvetet halvnäck så kan väl jag göra det fullt påpälsad. Om än motvilligt och ytterst gnälligt.

Pax East i Boston bjöd på många andra guldkorn vid sidan av Quake Champions.

Pax East är en lite annan sorts monster jämfört med Gamescom. Här är det något mer community-fokus, och lite mindre kommersiellt brus. Indiespel, cosplayers och försäljare av spelrelaterat krimskrams äger golven på Pax. Visst är det till #Quake Champions och #Splatoon 2 som köerna är överlägset längst. Men de är undantagen här.

Ganska snart börjar jag springa in i svenska utvecklare runt vart och vartannat hörn. I kön till toaletten, i #Raid: World War II-båset, och när jag ska köpa mat. Två av de första spelen jag testar är svenskutvecklade, dessutom.

Steamworld Dig 2 – Gräv där du står

Ett av de allra första spelen jag testar är #Steamworld Dig 2. Jag får testa Switch-versionen (jag förutsätter att fler format kommer utannonseras inom kort), och uppdateringen jämfört med #originalet är väldigt tydlig. Grunderna är desamma. Gräv dig fram med en hacka, lös pussel och besegra lite fiender ibland – i det här fallet en svävande robotboss du måste hoppa på och hacka i skallen.

Grafiken är däremot mycket mer detaljerad, med stora och välanimerade karaktärsmodeller, och tjusigare färgsättning. Framför allt är löftet om ett rejält, utbyggt och fullödigt metroidvania i 2D det som fångar mitt intresse. Första Steamworld Dig var en trevlig men kort bagatell. Uppföljaren siktar mycket högre. Eller som Julius Guldbog från #Image & Form uttrycker det: ”om inte #Nintendo gör ett nytt #Metroid i 2D så går väl vi göra ett istället”.

I det korta demot får jag se ett exempel på klassisk metroidvania-design när jag får en uppgradering som låter mig springa fortare och hoppa längre, vilket gör att jag hinner under vissa portar jag inte tog mig förbi tidigare. Klassiskt.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse