"Kan likt Link galoppera över ängarna och klättra överallt"

Mycket mytologiskt vatten har flutit under broarna sedan Gods & Monsters visades upp på E3-scenen förra sommaren. När Ghost Recon Breakpoint-paniken kickade in drog nämligen Ubisoft i alla nödbromsar som fanns till handa, och i Gods & Monsters-fallet har förseningen definitivt inneburit förändringar.

Sa jag "Gods & Monsters"? Jag menar naturligtvis Immortals Fenyx Rising.

Namnbytet är bara en av flera omvandlingar och faktiskt den enda som gör att jag skruvar besvärat på mig. Medan den avlagda titeln hade ett mytiskt sagoskimmer kring sig låter den nya mer "hej, jag är en generisk speltitel". Nåväl, det är en rynka på en stor yta len spelglädje.

Två timmar bland (ett par) gudar och (desto fler) monster ger mersmak. Även om estetiken fått något mer skit under naglarna och glimten i ögat blivit tydligare framgår det att detta är Ubisofts svar på The Legend of Zelda i allmänhet, och Breath of the Wild i synnerhet.

Ubisoft har skapat oräkneliga öppna världar, men först nu utmanar de Zelda.

Där Link hade ett helt Hyrule till sitt förfogande har Fenyx Golden Isle, en öppen värld med vidsträckta ängar välsignade av Afrodite och snöiga bergskedjor. Vår hjältinna, som för övrigt släppt Kid Icarus-cosplayen, kan likt Link galoppera över ängarna och klättra överallt. Och jo: uthållighetsmätaren är en faktor även i det här äventyret. Slår den i botten blir det platt fall.

Fenyx kommer dock med ytterligare ett trumfkort då hon begåvats med vingar.

"Fjärde väggen bryts gång på gång"

Jag inleder resan mitt i Forgelands vid foten av en skrytigt hög staty föreställande smideskonstens gud Hefaistos, som av en händelse styr över denna del av ön. Hans väldiga smedja är dock nedsläckt och för att återuppväcka gudens krafter och minne behöver jag se till att sparka liv i den. Det väldiga komplexet ser jag på andra sidan en dalgång, men vingarna ger mig en flygande start.

Flaxandet är för all del hjälpsamt men inte till den grad att du kan susa fritt på det grekiska himlavalvet. Snarare kan du flyga en liten bit i stöten (återigen: uthållighetsmätaren avgör), dyka, och låta luftdrag lyfta dig upp i skyn. Det räcker inte jättelångt men tar mig ändå en bit på vägen till Hefaistos smedja, där jag behöver sätta fyr på en kvartett ugnar.

Fenyx är likt Link en stoisk protagonist som låter tystnaden tala. Detta vägs med råge upp av Zeus och Prometheus som axlar rollerna som berättare. Gudarnas konung och titanen avfyrar den ena putslustigheten efter den andra och fjärde väggen bryts gång på gång. Jag får lära mig hur Ubisoft uttalas ("Ugh, typiskt fransoser"), att titanen Tyfon har slitit sig ur sitt fängelse för att hämnas på gudarna, och att Fenyx förstås är den enda som kan rädda dagen.

Resten av berättelsen ska vi få den 3 december, lovar Zeus ("wink, wink").

Forgelands kryllar av små och stora monster, men min erfarenhet var att ungefär samma strategi fungerar mot allihop. Därmed inte sagt att striderna saknar finess. Fenyx har Atalantes yxa med rejäl tyngd. Den kostar visserligen uthållighet, men genom att växelvis svinga Akilles svärd kan jag återfå krafterna. Min go to-grej i demon blev förmågan Hefaistos hammare som mosar motståndet. När jag mötte många på en gång var Ares kraft en bra kamrat, då den skjuter ut spjut ur marken och oskadliggör fienderna för några värdefulla sekunder.

Jag kämpar mig mellan de fyra smältugnarna som var och en tänds genom enkla men finurliga pussel. Dessa ska bara visa sig vara en aptitretare inför klurigheterna som väntar.

Odyssey-teamet stannar inte bara kvar i grekisk mytologi, utan dyker djupare ner i den.

Efter ett utbrott från Tyfon, en inte alltför komplicerad boss, och ett avslutat uppdrag öppnar Forgelands upp sig. Återigen slår det mig hur njutbart det är att rida, flyga och klättra; att bara vara i den här världen. Tartarus-valv bjuder på linjära banor med både gåtor och strider, överallt finns kistor, och från toppen av byggnader och berg kan jag speja för att sätta upp nya mål.

Zelda-influenserna går även igen i pusslen, som är logiska, intrikata och suger in mig.

"Apollos pilar kan styras i luften"

Här lånas stapelvaror från Nintendos äventyr: spakar och tryckplattor. Jag blev särskilt förtjust i de ruiner som här och var finns i världen där det gäller att placera ut klot på ett bräde. Dessa kulor är i sin tur gömda bakom egna gåtor och små hinderbanor. Apollos pilar kan styras i luften och det är något som dras till sin vassaste (pil)spets i finlir till pussel.

Jag spelade de båda betydligt mer högprofilerade Ubi-titlarna Assassin's Creed Valhalla och Watch Dogs: Legion i somras, och spontant känns det som om Fenyx står stolt bredvid dessa två. Den 3 december får vi se om Immortals Fenyx Rising också står stadigt bredvid Zelda.

Fotnot: Testet avser pc-versionen. Spelet släpps även till PS4, PS5, XB1, XBX, Switch och Stadia.