Strider avklarat
Efter två kvällars spelande är #Double Helix #Strider till ända. Enligt den officiella statistiken tog det mig nästan 8 timmar att "klara" 75%, men jag skule nog säga att det är någon timme för mycket om man räknar bort tiden då jag inte spelade utan att pausa. Inte något stort spel alltså men å andra sidan betydligt längre än originalet.
Originalet var det ja. Jag är ett stort fan av det och såg därför fram emot den här nystarten. Jag spelade det på min trogna Sega Mega Drive och även om jag aldrig klarade det på den tiden gillade jag det mesta med det. Framförallt så kändes det inte som något annat spel på marknaden. Varken vad det gällde spelmekanik eller presentation. Som tur är har #Double Helix lyckas behålla mycket av det.
Från första sekunden känns det verkligen som #Strider Hiryu (spelets huvudperson och ninja) har kvar sin karakteristiska löpstil. Miljöerna sitter också där de ska utan att vara kopior från originalet. Allt har en härlig futuristiskt stil som är varierad men enformig på samma gång (hur det går ihop jag kommer till senare). Till en början känns också spelmekaniken igen med actionplattformande i högt tempo i centrum men likt allting annat har det fått en modern touch.
För där #Strider var ett renodlat arkadspel så har du här ett upplägg som hämtat inspiration från den subgenre som kallas för metroidvania. Utan att gå in på vad det innebär i detalj så kan jag kortfattat säga det att Hiryu inte längre har en spirak resa framåt. För att nå slutmålet måste du ta dig fram och tillbaka över i den Sovjet-inspirerade(?) Kazakh City och leta efter föremål, bossar och andra måltavlor som gör det möjligt att komma närmare ärkeskurken Grandmaster Meio.
Personligen gillar jag det här upplägget. Genren är tveklöst en av mina favoriter och även om #Strider inte når upp till de allra högsta topparna där spel som #Castlevania: Symphony of the Night, #Super Metroid eller det mer moderna #Shadow Complex så håller det ändå intresset uppe. Lite synd är det faktiskt inte håller hela vägen, för potentialen finns där, men det är några saker som drar ner det.
För det första så är det bökigt att ta sig runt i den stora staden. Den är indelad i en rad olika områden som alla har var sin egen karta. Dessa områden har sin egen distinkta visuella stil men när du väl är där så ser det mesta precis likadant vilket gör det en aning förvirrade. Om du sedan ska ta dig från ett område till ett annat så gäller det för dig att du kommer ihåg vilken utgång du ska ta för att nå just det område du är ute efter. Den massiva karta du har visar det nämligen inte. Jag har inga som helst problem att själva springa hela vägen och ta mig fram genom korridorer som jag redan sprungit igenom tio gånger, men en indikation om vägen vore ändå trevligt och det skulle inte göra spelet lättare i sig.
För det andra är det lite väl ojämn svårighetsgrad. Jag klagar inte på att det är för svårt eller för lätt utan att det faktum att när du springer runt i staden så ska det mycket till för att du ska dö. Att ta kål på fotsoldaterna kräver inte många slag och det finns så mycket hälsa och sparpunkter att det enbart känns som en transportsträcka. Svårighetsgraden trappas sedan upp när det kommer till bossarna men även där är det en extrem variation. Vissa är precis sådär härligt knepiga när de först känns "omöjliga" men sen studerar man deras mönster, analyserar vilket vapen du ska använda och så blir de helt enkelt mänskliga så länge du håller tungan rätt i mun. Andra känns mest bara som kaos, främst när bossen är en till synes aldrig sinande ström av fiender, och sen har vi de som inte kräver någon tanke alls. När #Strider är som bäst är det helt enkelt hur underhållande som helst och när det är som sämst (och det är tyvärr alltför långa sekvenser av detta) så är det verkligen sinnesbilden för en buttonmasher.
[video=14864]
Sen finns det också en tredje sak och det är att storyn är extremt ointressant. Jag kräver inte mycket och jag vet inte om det är ett medvetet val för att hylla 80- och 90-talet, men mer än det som bjuds här tycker jag att man kan begära numera. Jag vet inte riktigt varför jag gör det jag gör. Det finns mellansekvenser då någon form av handling drivs vidare men det är inget som driver dig framåt, åtminstone gjorde den inget för mig.
Kort också några ord kring ljud och bild. Jag spelade på Playstation 4 vilket innebär att det flyter på i stadiga 60 fps och återigen så slås jag av hur skönt det faktumet är. Jag är inte särskilt känslig för dessa saker men i ett spel av den här typen där det händer mycket och kontrollen måste vara på plats så är det ett stort stort plus att bilduppdatering ligger där. Rent estetiskt håller det också en hög nivå utan att för den sakens skull gå till historien. Stilen sitter där den ska även om den som jag nämnt tidigare kan bli enformig om du tittar på en specifik stadsdel. Ljud och musik matchar detta på ett bra sätt även om röstskådespeleriet hade kunnat vara bättre men kanske är det ett medvetet val med tanke på genren.
Som vanligt har jag väldigt lite att säga om återspelningsvärdet. Jag har svårt att se mig själv spela om det även om det finns möjlighet att tävla med andra spelare i form av topplistor både när det kommer till hela spelet och olika "trial"-banor. Känns lite som något de lagt med för att man måste.
Så #Strider alltså. I mina ögon är det värt pengarna. Det kommer inte bli en klassiker som originalet men det håller flaggan tillräckligt högt för att det inte ska dra namnet i smutsen och jag skulle faktiskt inte ha någonting emot om det kom ett nytt spel i samma stil, men där man ordnat till de skavanker som finns här.