Assassin's Creed: Bloodlines (PlayStation Portable)

• Plattformar: PlayStation Portable

• Release: 2009

Personlighetsklyvt, om något.

Kan under inga som helst omständigheter hävda att jag är annat än förvånad hur pass mycket av originalupplevelsen man lyckats klämma in på en UMD-skiva snurrandes i hårdvara i trakten av en PlayStation 2.

Assassin's Creed var ut i fingerspetsarna ett teknikdemo man presenterat som ett spel, men dess parkour, intresse i faktisk historia, världsdesign och konceptuella drivkraft lirade redan i ett tidigt skede i något av en egen liga.

Visst är det myllrande livet i städerna som bortblåst, pickpockande, smyglyssnande och mer avancerat osynlighetsgörande underligt frånvarande om inte endast tekniskt nedtonat men underligast av allt känns avsaknaden av samtida upplevelser.

Desmond-sekvenserna må ha varit stela, men de gav ändå den mentala trippen till dåtiden en mer greppbar kontext (för att inte tala om hur de underlättade beskyllandet av tekniska glitchar på Abstergo-teknikens bristfälliga simulering).

Här är det enbart Altaïr Ibn-LaʼAhad vi följer på en resa som tar vid kort efter att han dräpt sin gamla mästare Al Mualim, fått fatt på det handlingskretsande Apple of Eden och kommit till insikt om att världen som han kände den nog var mer invecklad än han kunnat ana.

Nu själv mentor över lönnmördarna drar han igång en jakt på tempelriddarna som tar honom till Cypern, ser honom livsödesrelevant konfronteras med en hämndlysten Maria Thorpe (som vigt sitt liv till någon som fallit för Altaïrs händer) samt banar väg för ännu ett par timmar av våld, död och parkour.

Med ett svärd lämpat för kombos, en lönnmördarkniv för snabbt och effektivt dödande, dolkar att kasta mot ovetande och knytnävar att dela ut när livsbragdande inte är aktuellt har Altaïr allt han behöver för att ta sig fram.

Stora områden har delats upp i mindre, av tekniska skäl, utsiktsposter reducerats till en enda per område och antalet aktiviteter och platser av intresse som dessa gör synliga verkan sällan vara fler än, säg, tre.

Det enda detta med att gå utforskande ger utdelnigsmässigt förutom eventuella intressanta visuella vyer är ett fåtal guld- och silvermynt som Altaïr kan använda för att uppgradera vissa färdigheter när han så önskar. Bronsvarianter kommer han över lite här och där när han dräper folk, de är värda mindre men fyller samma funktion.

Tempot är generellt högre än i något annat Assassin's Creed jag spelat, men det har först och främst att göra med att ytorna är mindre och fokus på uppdragsavbetande större då där inte finns mycket anant att göra.

Uppdragen tar sällan mer än några minuter i anspråk och hela spelet bör för alla utom komplettionister vara över inom loppet av ett par timmar. Säg, fyra eller fem.

Tror att det här är den främsta anledningen till att Assassin's Creed: Bloodlines faktiskt fungerar, teknisk och innehållsmässig reducering till trots.

Det korta speltiden och det höga tempot ställer sig i skarp kontrast mot föregångarens monotona och sanslöst repetitiva upplägg utsträckt över alldeles för många timmar (anser fortfarande att Assassin's Creed gör sig bäst i handlingsmässigt sammanfattad form på, säg, YouTube) och med ett par genuina bossfighter inslängda längs vägen blir tonen verkligen en helt annan.

Inte för att bossarna är speciellt imponerande eller nämnvärt komplexa men träffsäker timing via attackerande, dodging och countring mot unika fiender funkar utmärkt som variationsskapande inslag.

Än mer så efter att man insett att man numera kan gå insta-kill på samtliga "vanliga" fiender i de mest kaotiska av strider med lönnmördarkniven med lite rå skicklighet.

Utöver aningen ojämn svårighetsgradskurva (en och annan boss fick mig att slita mitt hår, om inte av ren och skär orättvisa så för att de faktiskt ställde oväntat höga krav på mig som spelare) är Altaïrs främsta fiende en lite knepigt hanterad kamera.

Då PlayStation Portable saknar en andra analog spak är nedtryckande av vänster axelknapp i kombination med A, B, X eller Y gällande för att justera kamerans position. Överlag är kameran rätt följsam när man ränner runt och parkourar, men så fort som man själv behöver ta kontroll över vad man ser slår tempot i botten.

Vidare har avlägsna texturer en tendens att flimra, väggar hamna i vägen för ens synfält och karaktärers animationer och/eller synlighet då och då balla ur.

Det ser värre ut än vad det är ett faktiskt problem, men det gynnar inte känslan av en tight presentation även om det känns lite galet att man överhuvudtaget lyckats banta ned ett Assassin's Creed till PSP utan att själva essensen av upplevelsen rent spelmässigt gått förlorad.

Bloodlines må ses på som ett sidospår, men då handlingen är kanon, tar vid där Assassin's Creed tog slut och fyller i vissa informationsmässiga luckor finns där ändå något av värde här att finna.

Handlingen må inte vinna några priser, röstskådespelet lämnar stundtals mycket att önska och det saknas djupdykningar i lore eller berörande livsberättelser för att verkligen engagera men som kugge i en motor som driver allting framåt fyller berättelsen dess funktion.

Att Bloodlines dessutom är ett, ja faktiskt, mycket bättre spel än Assassin's Creed är rätt... stört.

Men man får, såklart, ta det för vad det är.