[TD] Måndagskrönikan: Ett nostalgiskt skimmer

Det är i mitten på 1980-talet. Jag är runt 12 år. Regnet faller tungt över småstadsgatorna som dignar under skånsk gråhet och rinner i slingor av silver nerför de dubbla fönsterglasen. När det väl droppar från fönsterblecken mot de slokande grässtråna gör det det i tystnad.

Skolan är äntligen avklarad för dagen – böcker, språkprov, upprop, de där outtalade måstena som låg som ett stilla tryck över axlarna börjar blekna och lättna. Hela vägen från skolgården finns en längtan. Där hemma väntar något helt annat. Som vanligt är jag ensam på eftermiddagen. Jag slänger av mig skor och väska och går direkt till köket. Dörren flyger upp och snart har jag famnen full av dricka, chips och kexchoklad – den där varianten där chokladen fortfarande var inkapslad i foliepapper och var rutig på baksidan.

I vardagsrummet står en sliten, beige fåtölj med skinnkanter. Den är nedsutten på just det sätt som gör den perfekt. Jag sjunker ner, river bort pappret och folien och tar en tugga av kexchokladen. En Cola står på bordet bredvid och stirrar avundsjukt på mitt umgänge. Ett par knapptryckningar senare, på fjärrkontroller som var lika tjocka som dåtidens Walkman, vaknar tv:n och VHS-apparaten till liv. Ritualen började ett par timmar tidigare med en tingest som kallades ”kassett”. Kassetten var det medieminne som mer eller mindre hade första parkett i våra liv.

Man tryckte ner kassetten i VHS-spelaren som gav ifrån sig ett bestämt klonk. Spelaren svarade med ett mekaniskt surr, nästan som en liten andhämtning, innan bandet började snurra. Först sakta, sedan i sin förinställda takt. En kort stund av konstnärligt brus (jag väljer att se på det så idag) och darr på skärmen – de där vita ränderna som dansade förbi – och sedan kunde man glida in i en annan värld. Det gjorde jag varje möjlig stund. Det var något rituellt i själva handlingen, en sorts egenvård för själen, för den förväntan som växte i varje ljud från maskinen var magisk. Det var som om hela rummet höll andan inför det spektakulära som skulle ske. Jag glömde bort läxor och tråkiga klasskompisar, jag läkte olycklig kärlek med trånande prinsessor och kunde vara lika modig som soldater eller riddare på väg ut på otroliga äventyr.

Livet var enkelt då, och Sverige på den tiden var speciellt med sin blandning av trygghet och oro. Ljusa kök med furubord tillhörde vardagen; under vintrarna snödrivor som gnistrade i gatlyktans sken, under våren doften av nybakat bröd i trapphusen, under hösten – som tidigare nämnt – regnets allomfattande närvaro. Samtidigt fanns skuggan där – det ryska hotet, kalla krigets dova underton som aldrig ville ta avsked. Vi blev ofta varnade; var det inte i svartvita filmer så var det i broschyrer. I dessa fick vi förvarning om sirenerna som kunde ljuda och vad man skulle göra om bomberna föll. ”Göm er under köksbordet!” Vi växte upp med en stilla medvetenhet om att allt det trygga kunde rämna. Allt var ömtåligt, allt utom min perfekta, magiska plats.

Filmerna blev en del av mina hjärtslag. De gav mig en tillflykt, en chans att andas ut och låta tankarna fara någon annanstans. Jag var inte så bra på gymnastiken, men vad gjorde det? Jag visste allt om Ivanhoe, Lawrence av Arabien och Yoda. Mellan skolans obönhörliga plikter och världens bultande oro – ubåtar i skärgården, atombomber, rasande tekniska framfarter – fanns de eviga berättelserna. De gav mig och alla mina kompisar respit. Vi växte i dessa berättelser och hittade något som kanske har gått förlorat idag: den närande fantasin.

I dag är filmerna mer perfekta, mer beräknade. Man har slutat prata om innehåll och tittar på det ekonomiska. Störst är bäst! Kanske är det just därför som det är svårt att hitta tillbaka till det magiska, det varma och det mänskliga.

Men när jag tänker tillbaka, på regnet mot rutan, på smaken av kexchoklad och colans kolsyra, på Rickard Lejonhjärta som tittar förvånat mot Robin Hoods upproriska uppsyn, då minns jag vem jag en gång var och vad jag kände. Jag kunde förnimma evighetens rand, det vackra och det upphöjda, och placera mig själv där – i andras öden än mina – och på så sätt se min egen värld genom deras. Hur gammal jag än är, har en del av mig stannat kvar där i filmrummet.

#walter_iego
#blogg