Att Konami valde just Metal Gear Solid 3: Snake Eater som remake-projekt förvånar mig föga. Det är det MGS-spel som känns mest fristående i serien och är dessutom starten på hela sagan om Snake och hans (o)vänner. Det anses också av många (inkusive undertecknad) vara det bästa i serien, med en story som visserligen är så galen som bara Kojima kan, men samtidigt mer rättfram än något annat i denna serie.
Vi vet att Kojima är ett stort filmfan och det märks speciellt i Snaker Eater och hur spelet flörtar friskt med diverse spionfilmer. Hela manuset och upplägget påminner om en Bond-film från 70-talet, komplett med det ostiga ledmotivet med samma namn som spelet. Att det dessutom utspelar sig under kalla kriget är definitivt ingen slump då det var en tid då östliga och västliga agenter försökte spela ut varandra. En perfekt skådeplats för ett Metal Gear-spel och pappa Snake.
Delta-utvecklarna har valt att hålla sig väldigt nära originalet. Vi pratar om en nyversion som i princip följer originalupplagan scen för scen. Det är fint att kunna få uppleva att allt är som jag minns det. Inklusive kontrollerna – om man vill. De var rätt bångstyriga då, och kör du med originalkontrollerna i remaken kommer du uppelva samma sak. Det är rätt irriterande när jag blir jagad på en hängbro och Snake helt plötsligt bara slänger sig över räcket för att visa hur många pull-ups han kan göra. Jag rekommenderar istället att köra med den moderna kontrollmetod som de lagt in. Den är inte helt perfekt då kameran ibland stökar, men det gör spelet till en helt annan upplevelse.
"Mer engagerande idag än då"
Originalets menyer var också klumpiga. Här har det byggts in lite kortkommandon så att jag slipper hänga runt i dem lika mycket, vilket gör livet mycket lättare. Överlevnadsdelen och möjligheten att byta kamouflage känns förvånande nog mer engagerande idag än då. Många av överlevnadsmekanikerna från MGS3 hittas i alla överlevnadsspel som poppat upp under åren. Här har tiden snarare hunnit i kapp spelet och jag gillar micklande med mat, camo och skador mer nu än jag gjorde då.
Spelet är uppbyggt i olika sektioner i stället för en stor öppen värld. Det är uppenbart något som är en kvarleva från att hårdvaran inte klarade öppna världar på samma sätt då. Men här hade utvecklarna kunnat göra så att man sömlöst gick mellan sektionerna istället för att ha en kort laddningsskärm. Zonerna kan dessutom göra att spelet känns lite så där linjärt, klaustrofobiskt och ”speligt”.
Sömn är ett vanligt problem för fienden.
Den grafiska uppdateringen är dock riktigt fin och att uppleva djungeln i modern grafik är en riktigt god karamell. Ett litet problem med den nya grafiken är att den ibland skär sig lite mot stilen i storyn. De färgstarka karaktärerna känns nästan som de kommer från en anime med sina yviga rörelser och sätt att prata. Ibland går inte detta riktigt hand i hand i den mer realistiska stilen. Men det ser riktigt fint ut med sin ljussättning och hur Snakes uniform tar upp smutsen när han krälar i lera. Ibland får jag dock framerate-dippar på min PS5:a. Kanske inte helt ovanligt när spel körs på Unreal 5. Inget som stör i någon större utsträckning men det är definitivt märkbart i regn och när många saker händer på skärmen.
"Det lönar sig testa och utforska saker"
En sak som var banbrytande då och fortfarande imponerar är Kojimas sätt att låta spelaren påverka världen. Förstör vapenförrådet och fienderna kommer gå runt med sämre arsenal. Spräng en stående helikopter och det kommer påverka en senare strid. Såväl Snake som fienden påverkas av hunger, och förstör jag matförrådet kommer soldaterna jag möter vara extra hungriga. Detta går då utnyttja på så vis att jag kan locka dem med förgiftad mat. Det här är saker som inte påtalas utan som man själv får upptäcka, vilket gör spelet till en lekplats där det lönar sig testa och utforska saker.
Grafiken har förbättrats, bland annat ljussättningen.
Metal Gear Solid 3 är ett av mina absoluta favoritspel och det finns en risk jag låter negativ om Delta, men med moderna glasögon finns det en del problem med Kojimas klassiker. Storyn är visserligen inte lika pretentiös som den kan kännas i andra MGS-spel, men ibland kan jag tycka att humorn och coolheten inte landar lika bra som de gjorde 2004. När Eva helt plötsligt voltsparkar Ocelot med sin motorcykel känns det idag inte coolt utan snarare rätt cringe, som ungdomarna skulle säga. Detta blir dock petitesser i sammanhanget då MGS3 är den del i serien där Kojima hittat den bästa balansen mellan sin fascination för film och spel. Codec-samtalen känns inte lika utdragna som de kan kännas i andra delar och filmsekvenserna gifter sig väl med spelmekaniken. Att gå in och peta för mycket i detta skulle vara ett krigsbrott så för mig är det en fröjd att få uppleva spelet så som jag minns det.
Metal Gear Solid Delta: Snake Eater är fortfarande lika episkt, engagerande och spännande som originalet. Att det bitvis känns lite fånigt med dagens mått mätt spelar egentligen ingen roll: remaken är och förblir ett fantastiskt äventyr, men den bevisar också att Metal Gear Solid 3 förtjänar att fortsätta kallas en historisk spelklassiker.
Fotnot: Metal Gear Solid Delta: Snake Eater släpptes den 28/8 till pc, PS5 och Xbox Series. Testat på PS5.
