Att det äntligen är på gång gör mig väldigt glad. Att det visats på E3 betyder att faktiskt kommer, även om premjärdatumet är högst oklart. Och jag känner på riktigt respekt för Dice som lyckats skapa utrymme för det mitt i Battlefieldhaussen. Minns också att Mirror’s Edge inte sålde särskilt bra, bara i 2,5 miljoner exemplar. Det är som bekant inte helt självklart att ett stort förlag som EA ska gå med på att Dice tar resurser från en säker storsäljare som Battlefield för att göra ett spel som alla verkar älska men inte särskilt många spelat (och än färre klarat) - särskilt inte i en tid när #EA stänger studior och avskedar folk i parti och minut. Man fattar att Dice krigat för Faith.

Nåväl, gott så, nu över till instant rage-delen: När jag ser trailern från E3 känner jag i början ungefär samma sak som vid pressvisningen för över fem år sedan, det är en varm känsla av att ha saknat något som jag nu får återse. Det håller ända till Faith når soldaterna, eller om det är poliser; där verkar det inte ens längre vara möjligt att strunta i striderna. Det känns tvärt om som spelet är gjort för kombos och fighting, som om det är poängen. Och när Faith till slut sätter sig över en av fienderna och slår sönder visiret känner jag inte längre den minsta wow-känsla utan snarare lite sorg: Det finns ju redan hur många actionspel som helst där ute med kombos, slagsmål och fiender som ska skjutas eller slås ner. Det är inte det jag längtat efter hos Mirror’s Edge.

Vi vill se klättringshandskar, inte boxningsditon

Vad vi såg var ju inte nödvändigtvis gameplay som faktiskt kommer att finnas i spelet, men det vore konstigt om det inte visade spelets inriktning - och då verkar det där med att försöka ta sig förbi fiender utan våld alltså inte ens vara en möjlighet längre. Jag önskar så att det vi såg var missriktat publikfrieri - E3 är ju trots allt en actionfest - eller att fightingen åtminstone bara är planerad som en liten del av gameplay.

Jag tyckte det för 18 dagar sedan, och jag tycker det nu.

Men min största oro gäller något annat, nämligen det spel jag önskar ska bli så alldeles väldigt bra: #Metal Gear Solid 5.

"Är det med flit eller det bara ett freudianskt misstag"

Det var det spel som jag verkligen dreglade över under måndagens pressvisningar, som väckte min allra största längtan. Som så många andra spelare säger jag att jag älskar Hideo Kojimas spel, men sanningen är nog snarare att det handlar om hatkärlek. Och det verkar inte bli bättre den här gången. För där verkar vi få ett alldeles fantastisk smygaspel i en öppen värld, ett spel som dessutom verkar ta sig an ämnen som är lite allvarliga och på riktigt, som kriget i Afghanistan och barnsoldater i Afrika. Allt verkar också så där lagom realistiskt i kläder, miljöer och färger. Pressreleasen talar om att vi ska få uppleva ”the ugliness and tragedy of war.”

Tyst ridå

Och det funkar i filmen - ända till den kvinnliga soldaten introduceras. För medan Snake och de andra grabbarna är klädda i munderingar väl valda för sol, sand och öken, ser hon ut som hon just kommit från jobbet på strippklubben. Vi möter henne hon på ett hustak, i alldeles för små kläder (om det ens kan kallas det för kläder) med sitt prickskyttegevär i högsta hugg. Vad hon heter?

Quiet.

Är det med flit eller det bara ett freudianskt misstag, tänker jag? Att stoppa in en starkt sexualiserad och för stunden helt felklädd kvinnlig karaktär - och sedan döpa henne till Tyst? Och därmed ge oss vad? Hideo Kojimas dröm om en kvinna? Porrig, pricksäker och tyst? Allt som saknas är väl lite mellansekvenser där hon visar sig vara en jävel i köket också.