Det riktigt fina i kråksången är att deltagarna får behålla rättigheterna till sina alster själva. Burman & co begär ingen andel i retur. Det är generöst, saknar så vitt jag vet motsvarighet.

Att projektet fått sådan uppmärksamhet beror dock inte bara på den saken; det beror också på att svenska spelutvecklare och den svenska spelbranschen har så högt anseende internationellt. Det ger ett genomslag som projektet inte skulle fått i, säg Norge, Danmark eller Tyskland. Och det är just detta som Burman, Palm och Sundberg utnyttjar så skickligt. Det som händer i Spelsverige är intressant i spelvärlden, ety svenska spel och spelidéer tenderar att ta världen med storm.

Stugan är, skulle man kunna säga, ett sätt att ta samhällsansvar. Samhälls- och branschansvar. Att göra något extra för att skapa utveckling, för att göra spelvärlden lite bättre, förse oss med spel vi kanske aldrig skulle få se annars och ge okända förmågor chansen att lyckas och synas. Det är väldigt fint. Och ett tecken på mognad, att svenska spelbranschen, eller åtminstone delar av den, börjat blicka lite ovanför handkontroll, tangentbord och spelmekanik.

Behövs fler märkningar? Tveksamt, tycker Arnroth.

Sedan har vi det där med genusmärkning av spel. Som också blivit internationellt uppmärksammat just för att det är ett svenskt initiativ. Oavsett hur udda något låter, svenska spelinitiativ måste tas på allvar.

Spelbranschorganisationen Spelplan-ASGD, som är en del av Dataspelsbranschen och organiserar spelutvecklarna själva (alltså spelstudiorna, inte förlagen eller konsolägarna), meddelade nyligen att de fått 270 000 kronor av statliga Vinnova för att undersöka om det går att skapa ett nytt, så kallat normkritiskt märkningssystem. Med andra ord ett slags genusmärkning som, får man anta, ska visa om spelet är jämställt, sexistiskt och så vidare. Jag fattar ingenting, men tycker ändå det är rätt kul på sitt sätt. Som att trampa på ett getingbo.

Vid första anblick låter ju hela idén både galen och en smula löjlig. Vad ska bedömas och hur? Fyrkanterna i Thomas Was Alone, hur gör man med dem? Eller med ett rollspel där jag lämnas fri att spela som jag vill, vara värsta mansgrisen eller den mest jämställde mannen spelvärlden någonsin skådat? Ska det vara ett självstyrande system like Pegi, där utvecklarna själva fyller i blanketter? Har spelet lättklädda kvinnor? Ja. Icke godkänt. Finns det spelbar kvinnlig karaktär? Nej. Icke godkänt.

Pengarna till genusmärkning hade varit bättre investerade i konsulter som jobbar aktivt i spelbranschen.

Det blir ju snabbt löjligt, oavsett om man nu (som jag) tycker att det finns för få spelbara kvinnliga karaktärer och att många spel är sexistiska på ett helt onödigt sätt eller inte. Det låter som en metod att nå kvantitativa mått snarare än kvalitativa. Kryssa i rätt ruta och du är genusgodkänd!

"Vid första anblick låter ju hela idén både galen och en smula löjlig"

Dessutom; behövs verkligen fler märkningar? Mitt svar är nej. Min förra krönika handlade just om den saken, det redan förvirrande märkningssystemet Pegi – och hur många andra slags märkningar det redan finns där ute. Ett för USA, ett för EU, ett tredje i App Store och inget alls (än så länge) på Steam. Dessutom är det ju så att märkning av spel funkar bäst på fysiska produkter, där märkningen kan placeras tydligt och bli en del av omslag och information på spelets omslag. På nätet, där allt fler av spelen som bekant säljs, är det inte alls lika självklart. Var ska märkningen ens placeras? Utvecklare som bara släpper spelen på egen sajt (allt mindre vanligt visserligen) behöver ju inte ens ange någon åldersmarkering, och på Steam är det som sagt frivilligt att göra det.

Och i detta ska alltså ytterligare en märkning in? Jag är tveksam. Och tänker faktiskt att projektet inte hade fått godkänt om folk på Vinnova hade haft lite bättre koll på det här med hur spel funkar i praktiken.