Trailers har förvisso långt på förhand antytt ett - på japanskt manér - plojigt förhållningssätt till dessa ämnen. Och kanske är det just detta som har reducerat succén till en kallnande, för att inte säga frånstötande iskall, soppa av oförverkligad potential.
Som spelare finner man sig alltså i en urban miljö där naturen börjat tränga sig på och olika mer eller mindre exotiska djurarter kämpar för sin överlevnad. För att lösa gåtan om vart mänskligheten tagit vägen får man själv pussla samman fragmentariska tidningsartiklar och ledtrådar underordnade det huvudsakliga spelet.
Blingbling!
Det här är på intet sätt något storartat stämningsäventyr, utan snarare nästan överrumplande simpelt. Man styr till att börja med antingen en snofsig liten rashund (som kategoriseras som köttätare) eller en hjort (som är det vegetariska alternativet) i ett såkallat "överlevnadsläge", där man utan några mer specifika drivkrafter än diverse utmaningar och delmål ska klara livhanken så länge som möjligt. Åren flyger förbi i minuter, mätaren som indikerar hungern skjuter mot botten snabbare än man hinner panika mellan olika byten och föda, och det finns verkligen ingen tid att förlora. Allra mest påminner det kanske om vardagen i ett #The Sims inställt på konstant snabbspolning.
Tjockast och kåtast vinner
När hungermätaren går i botten börjar hälsan snabbt att dräneras, och när den i sin tur är tömd har överlevnadsambitionerna gått i stöpet. Maten man kommer över innebär kaloripoäng som sedermera gör det möjligt för djuret att stiga i rang och bli attraktivt för det motsatta könet att para sig med. Det låter mer dramatiskt än vad det är rent praktiskt i spelet; som köttätare slår man helt enkelt ihjäl några underlägsna djur och käkar av dem tills de spontankollapsar i prydliga högar av benknotor och när tiden är mogen dyker mer eller mindre desperata, brunstiga intressenter upp i form av hjärtikoner på kartan. Då går man helt enkelt fram till lämpligaste kandidaten och tar denna med sig till en boplats för att framavla nästa generation.
När detta med en knapptryckning väl har skett får man som spelare automatiskt ta kontroll över avkomman, flera stycken i en liten flock, och fortsätta exakt samma mönster i ett alltmer påträngande kargt klimat. Som om det inte räcker med att man som liten hund ska navigera mellan stora rovdjur och tillgodose sin ständigt alarmerande hunger, dränks staden efter några hastiga år också i dödliga giftdimmor.
Dinosaurier i rusning - tänk paniken
Under sitt nervösa utforskande av stadens distrikt snubblar man också över olika hysteriska bonusföremål. Det kan röra sig om utklädnader i form av mustaschglasögon eller kepsar, som i rollspelsanda ger djuren olika statistiska fördelar, eller prydligt inbundna paket med överraskningar. Viktigast är de föremål som låser upp små episoder där handlingen faktiskt blir lite mer relevant.
Bakvänt, stressigt upplägg
Vad som är fruktansvärt motsägelsefullt rent pedagogiskt är att man i de fristående episoderna, som man låser upp genom att överleva, får lära sig grunderna för spelet och bekanta sig med de många djurarterna. Det borde självklart ha varit precis tvärtom; att överlevnadsläget återstod som sista anhalt. Som Tokyo Jungle är utformat nu framstår det extra mycket som ett arkadspel vars ambitioner skulle vara att skaka av sig spelaren och tvinga denna att mata in fler mynt efter ett Game Over. Jag hade sett fram emot att i min egen takt och med spännande försiktighet få utforska staden - istället får jag allvarliga stressyndrom som säkerligen skulle resultera i magsår om jag tvingade mig själv att fortsätta. Som om spelets tempo inte var högt nog i sig påminns man ytterligare om att ha kaninpuls av den oavbrutna öststatstechnoklubbmusiken i bakgrunden - som inte upphör ens när man pausar spelet.
Mamma, varför har elefanten röd färg på sig?
Tokyo Jungle är ett fundamentalt skräckexempel på bortkastad potential som får en att undra varför utvecklarna har gjort det så svårt både för sig själva och spelaren. Trots att grafiken är styltig och primitiv och upplägget simpelt hade jag kunnat tänka mig att fördriva tid med det här spelet - om det inte ständigt kastade ut mig huvudstupa som det oönskade djur det tydligen tycker att jag är. Här finns ju för i helvete en hel djurpark av potential - rentav dinosaurier och Aibo-robothundar - men jag känner mig inte välkommen ens i grinden. Det är för all del inte lätt att vara djur i framtidens postapokalyptiska Tokyo, men kasta mig ett jävla ben här - jag kan väl iallafall slippa åldras ett år på två tasslängder? Inte konstigt att man hungrar ihjäl.
