ZombiU etablerar tidigt en hopplös stämning som aldrig sviker, även om nerverna ständigt gör det. Egentligen är det inte de hetsiga actionmomenten utan känslorna de lämnar efter sig som känns mest. Jag kan aldrig vara säker på vad som väntar när jag tänder ficklampan eller rundar nästa hörn och till skillnad från flera andra skräckspel blir jag inte tryggare allteftersom timmarna går. Nej, istället lever jag med vissheten om att i värsta fall dör jag. I bästa tvingas jag riskera livet. Om och om igen. Det är en jävla premiss.
Karaktärerna är inte som andra spelhjältar. De är snarare som du och jag.
Visst, det visuella känns snarare pre-gen än next-gen; karaktärerna ser inte mycket mer levande ut än sina odöda antagoniseter. Kontrollen är å sin sida långsam. På flera plan är ZombiU egentligen undermåligt, men vad gör det när upplevelsen knäcker mig? Och den taffliga kontrollen har absolut en poäng. Att klubba ner en zombie går hyfsat enkelt, men så fort en blir två byter spelet form. Inte ens med hagelbössor eller pistoler vid din sida kan du räkna med promenadsegrar. Att få in headshots, för det är ju de som räknas, är frustrerande när fienderna rycker och hasar, när kontrollen känns seg som sirap och när ammunitionen tryter.
Mänskligt
Istället för att känna mig som samma gamla generiska "fuck you"-spelsoldat är jag en vanlig människa. Och senast jag kollade var vi inte särskilt tillräkneliga under extrema förhållanden. Bara en sådan detalj som att karaktärernas andhämtning ändras och att de flämtar och ger ifrån sig små kvävda skrik under de svartaste stunderna gör att det högst overkliga spelet känns väldigt mänskligt.
Användningen av Wii U-kontrollen känns däremot till en början rätt så märklig. Att ständigt kika ner på kartan och använda radarn för att leta efter zombier (vars röda punkter retsamt ofta är råttor eller kråkor) är en konst som är ovan till en början. Men visst är det skönt att slippa se teveskärmen fyllas med onödiga distraktionsmoment. Och det finns en nedrig idé med att tvinga bort din blick, för när du är djupt försjunken i din gamepad har du ju ingen aning om vad som försiggår på huvudskärmen.
Wii U-kontrollen är en trogen kamrat, men kan också göra att du distraheras.
ZombiU är ett smart spel, dolt bakom en grådaskig yta. Det finns vissa enfaldiga transportsträckor, berättelsen engagerar inte på djupet och idén med att se leaderboards på väggarna och meddelanden från andra spelare slår ut den fjärde väggen på ett onödigt sätt. Men utöver detta gör ZombiU väldigt mycket rätt. Det äter sig in under huden på mig och spelar pingpong med känslorna. Och framförallt tar det fasta på de mycket fina orden: survival och horror.
Flerspelarläget i ZombiU har onekligen en säregen dragningskraft och fungerar som habil pausunderhållning. I ena ringhörnan har vi den ena spelaren, med wiimote plus nunchuck (alternativt en Pro Controller) och blicken fäst vid teveskärmen. I den andra har vi spelare nummer två, med blicken fäst vid Wii U:s gamedpad och teven. Nummer två agerar zombiemästare och placerar ut sina odöda otyg på den lilla skärmens karta medan den första spelaren antar rollen som överlevare. Det speciella är att du som skickar zombievågor inte på något sätt kan kontrollera dem utan är snarare ledare för ett gäng hasande, stönande marionetter. Med detta recept kan två spelare – dock bara lokalt – spela survivor, time attack och en variant på capture the flag.
