3D World byggs upp med samma dramaturgi som #Super Mario 3D Land. Det vill säga, utmaningen kommer men den borde ha kommit tidigare. De första två världarna puttrar på i ett mysigt tempo men ställer oss sällan på prov. I karnevaltältet räcker det mest att studsa runt på frågetecken och göra dem till utropstecken, och att spela som en skugga på väggen är mer tjusigt än knepigt. Fast när äventyret väl skruvar upp utmaningen blir det med förnedrande frenesi.
Hammarhajarna ligger rejält i lä efter mötet med de här fiskarna.
Det är som om Nintendo rycker bort marken under mina fötter. Jag balanserar på leende block som vrider och vänder på sig i en sjö av lava, det känns som om de hånskrattar åt mig. Och minns du de röda och blå plattformarna? De som växlar mellan varandra i takt med dina hopp? Nu ska du få lära dig en sak: när du plötsligt spelar med tre andra är det helt vansinnigt att tajma hoppen. Då är det istället dina (o)vänner som drar bort marken under dina fötter. Och det gör ännu ondare.
Men spelglädjen mitt i smärtan är enorm. Dessutom är den väldigt fräsch, för bland klassiska byggstenar finns nya. I ett fort blir stealth plötsligt en del av Mario-essensen då Bullet Bills regnar över skärmen om vi råkar visa oss i strålkastarskenen. Vi besöker dojos där kontrollens pekskärm öppnar dörrar och vi balanserar hundratals meter upp i luften på plattformar som är osynliga, så länge vi inte dunsar i marken. I ett lavalandskap tvingas vi hoppa ut och in ur rörliga, taggiga ramar. Och det är lätt att konstatera: Super Mario 3D World kliver långt utanför sina.
Att spela som en skugga och styra vägen genom rören är två av många nytillskott.
Du ska inte förvänta dig total tredimensionell frihet som i Galaxy-spelen. Det hade varit snudd på omöjligt att kombinera med klok co-op. Men 3D Lands fusion mellan 2D och 3D gör jobbet, om än med några smärre skuffelser. Kameran hänger inte alltid med alla spelarna och när du ska trycker ner springknappen är risken överhängande att du istället lyfter upp en medspelare och av bara farten slänger ner stackaren i kokande lava. Den dåliga stämningen i rummet är omedelbar.
Nästa generations Mario
Och ödets nyck gör att vi får Super Mario 3D World samma månad som de nya konsolerna släpps. Nämndes Wii U någon gång tillsammans med Playstation 4 och Xbox One var det mest i en hånfull ton: "Ha! Inte nextgen, den har inte sucken av en chans". På pappret kanske den inte är eller har det. Men i verkligheten är 3D World en kraftansträngning med 60 mjuka bildrutor per sekund och en yta så vacker, polerad och tidlös att den kommer kännas fräsch också om tjugo år. Det är på riktigt imponerande och det står klart att Kyoto-kolossen sitter på några av spelvärldens skickligaste hantverkare.
Att kasta din kompis i lavan kommer tyvärr hända lite för ofta.
Från Bowsers detaljerade hårfäste till Toads häpna ansiktsuttryck och från de djupa havsbottnarna med ljuskällorna som spelar i taket till regnstänket som speglas i plattformarna är Super Mario 3D World ett fyrverkeri för dina ögon. Men främst är det ett mäktigt plattformsäventyr, det bästa Nintendo skapat sedan #Super Mario Galaxy 2. Jag rusar längs guldtågen, vänder ut och in på banorna efter gröna stjärnor och vill hoppa så högt upp i flaggstängerna som det är möjligt. Jag följer med kapten Toad på äventyr i 360 grader, glider längs sanddynerna på Plessie och upplever ett spökhus med en gigantisk ficklampa på huvudet.
Och jag gör allt tillsammans med någon jag tycker om. Det betyder mest av allt.
